Gabriel García Márquez – Generalen i sin labyrint
av Andreas WilliamssonGeneralen är den store latinamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar och labyrinten är en härva av tillbakablickar, nostalgi och politiska intriger där han tillbringar sina sista veckor i livet. Labyrinten är också hans ensamhet, för trots alla älskarinnor, äventyr och vänner, så framstår han som en ganska ensam människa.
Márquez har här gett sig i kast med en historisk person och en historisk period, istället för det fiktiva Macondo, där hans berättelser brukar utspela sig. På många sätt framstår ändå Bolívar som en mer sympatisk och charmerande version av diktatorn i ”Patriarkens höst”. Han må sakna det kejserliga pungbråket, men lider i gengäld av tusen andra åkommor och krämpor.
I romanens början, har Bolívar just blivit politiskt utmanövrerad av sina motståndare. Under många år har han försökt förverkliga sin vision av ett sammanhängande och självständigt sydamerikanskt imperium. Att befria kontinenten ifrån kolonialmakterna, visar sig dock vara lättare än att hålla samman de erövrade områdena. Många av hans gamla stridskamrater har lagt beslag på stora landområden och utropat sig själva till härskare. Få verkar dela Bolívars drömmar om en sydamerikansk version av Förenta staterna.
Gammal, trött och nedbruten beger sig den sjuke generalen på en sista, förvirrad resa genom den region han varit med om att befria och forma. Han vacklar mellan politisk exil och att åter ge sig in i den komplicerade och snåriga maktkampen. Hans sällskap består av tjänstefolk, soldater och officerare. Vart han än reser stöter han på gamla minnen och bekanta. Med jämna mellanrum insjuknar han, bara för att repa sig precis när alla tror att slutet är nära. Men för varje gång han reser sig ur sjukbädden, så är han lite svagare och lite tröttare. Döden tycks oundviklig, trots generalens okuvliga optimism och stolthet.
Det är vacker och melankolisk berättelse om ett spännande levnadsöde. Så som Bolívar beskrivs, skulle han lika gärna kunna vara en originell och helt påhittad karaktär. Márquez gör honom till sin egen. Min enda egentliga invändning är att det blir lite för mycket upprepningar. Generalen blir sjuk och sedan frisk, för att åter bli sjuk igen och samma minnen och scener upprepas väl ofta.
Upprepningarna låter rätt labyrintiska, det kanske är en poäng? :)
I House of Leaves (som jag verkligen måste skriva ett inlägg om, någon dag) ackompanjeras ett labyrintkapitel av fotnoter som syftar på varandra, syftar bakåt och framåt i texten, slutar i tomme och så vidare. Det är ett sätt att gå ytterligare lite längre. :)