Lars Gustafsson – Herr Gustafsson själv

”Herr Gustafsson själv” inleder romansviten ”Sprickorna i muren”.  Handlingen är ganska osammanhängande och den vanliga blandningen av minnen, möten och samtidskritik. Ena stunden är huvudpersonen i Berlin, i kärleksfullt samspråk med en kvinnlig marxistisk docent (som är vacker just därför att hon är så ful), nästa stund är han på semester i ett torn vid schweiziska gränsen för att sedan befinna sig på en redaktion i Stockholm. Det är episodiskt, fragmentariskt och spretigt. Finns det någon sammanhållande ramhandling så är den svårupptäckt.

Gustafssons alter ego får knulla, beklaga sig och berätta om sin barndom. Precis som vanligt. Men det som skiljer ”Herr Gustafsson själv” ifrån hans andra böcker är att här finns mer passion, engagemang och en större känsla av angelägenhet. Samhällskritiken är tydligare och känslan av att sakta kvävas mer påtaglig. Gustafsson är arg och inte lika distanserad, kritiken är inte lika slentrianmässig. Som vanligt är det välskrivet, med ett njutbart språk.

Samtidigt som Gustafsson gärna kritiserar sin omvärld, får man inte veta särskilt mycket om hur han vill att världen egentligen ska vara. Förutom att den bör innehålla mycket kärlek och kvinnliga beundrare (både fula och vackra).

4 comments

  1. Det verkar föga troligt om man läser den här bloggen (säger jag som inte tycker herr Gustafsson är särskilt intressant (och inte orkar blogga om andra författare här)).

  2. Kalle: Nu förstår jag inte alls vad du menar. Snart lägger jag upp mina egna recensioner av Windy berättar, Historien med hunden och Dekanen också. Det är kanske det du saknar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>