Roberto Bolaño – De vilda detektiverna
av Svante LandgrafRoberto Bolaños roman De vilda detektiverna har ett mycket egendomligt upplägg. Först kommer 150 sidor dagboksanteckningar av en sjuttonårig poet i Mexico City från 1975: centralt är hans kärleksaffärer och de olika förvecklingarna kring en sammanslutning av poeter och skribenter. Därefter följer 500 sidor med vittnesmål av olika personer, som spänner över en tidsperiod från 1976 till 1996. Genom dem spåras de båda egentliga huvudpersonerna, Ulises Lima och Arturo Belano; de är poeter, luffare och knarkhandlare, den ene mexikan och den andre chilenare (och synbarligen författarens alter ego), och de drar omkring i världen med oklart syfte. Vittnesmålen är olika långa, oftast någon sida men ibland tio eller femton. Till en början avges de av personer man har lärt känna i den inledande dagboksdelen. Gradvis träder en berättelse fram, men en berättelse helt utan central handling: det är som om poeternas liv är nästan lika slumpmässiga som verkligheten.
Många av vittnesmålen är som små noveller i sig när de återberättar en eller annan episod. Andra är återkommande delar, som det långa samtal som de båda huvudpersonerna för med en gammal mexikansk poet om Cesarea Tinarejo, en annan poet som försvann på tjugotalet och som de vill försöka leta reda på, som är uppstyckat och återfinns i bitar under hela bokens längd. Författaren har för det mesta lyckats väl med att skapa olika berättarröster. Ibland blir de en smula lika varandra men många är klart avvikande. Det är en skicklig konstruktion och alltid skrivet med en knivskarp stil. Det är lätt att dra paralleller till Julio Cortázar men jag vet inte hur mycket det beror just på att de båda är latinamerikaner. En mer påfallande likhet är den med Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning: där berättas en historia genom en mångfald berättelser, en för varje rum i ett hyreshus.
Avslutningsvis återkommer dagboksanteckningarna som en direkt fortsättning på bokens första del, en rätt kort bit på mindre än hundra sidor. Det är avgjort det långa mittpartiet som är det intressanta med boken. Vem som är intervjuare, vem som söker efter Ulises och Arturo är aldrig klart; de små berättelserna är formade som intervjuer, som samtal eller snarare redogörelser riktade till någon viss person, men det framkommer inte vem denna är. Utom i ett fall, när det är Arturo (om jag minns rätt) som personen riktar sig till. I andra fall är detta dock omöjligt.
Även en annan sak med konstruktionen tilltalar mig mycket. Romanen handlar i mycket om sökandet efter Ulises och Arturo; samtidigt söker de efter en annan poet, Cesarea Tinarejo. Åtminstone får man det intrycket innan man har läst slutkapitlen, alltså att de båda poeterna i någon mening ägnar hela sina liv åt detta meningslösa sökande. I själva verket ger deras liv just ett påtagligt meningslöst intryck, som liv i verkligheten väl plägar att vara. Men speglingen, sökandet efter någon försvunnen genom olika samtal på två nivåer, är vacker.
Jag tänkte först skriva ett eget inlägg om samma bok, men det kändes onödigt när jag ändå håller med om så mycket av vad du har skrivit.
Jag tilltalas också mycket av konstruktionen. Det är slående att man får veta så mycket om de båda huvudkaraktärerna, men ändå aldrig riktigt lära känna dem. De förblir främlingar i sin egen roman, alltid filtrerade genom andras upplevelser. Jag är mycket imponerad över Bolaños förmåga att skriva så spännande och fängslande i mer än 700 sidor.
”De vilda detektiverna” är på sätt och vis en ganska lärd bok. Även om man knappast behöver vara särskilt insatt i den spanska och latinamerikanska litteraturvärlden för att njuta av den, så tror jag att boken vinner på att läsaren har lite mer insikt i de många författarskap som skymtar förbi.
Nåväl, en av årets bästa böcker tycker jag i alla fall.