Lars Gustafsson – Historien med hunden
av Andreas Williamsson”Historien med hunden” ska enligt baksidestexten vara ”…en metafysisk roman i den psykologiska thrillerns skepnad.”. Det handlar om den medelålders texanske konkursdomaren Erwin Caldwells osorterade minnen och tankar. Att kalla det för en ”thriller” tycker jag är väldigt missvisande, även om det förekommer både dödsfall, hot och brottsliga handlingar.
I vanlig ordning handlar det om en äldre, väletablerad gentleman som funderar över människor och händelser omkring honom. Den här gången är det dock ovanligt rörigt, pladdrigt och ofokuserat. I synnerhet i bokens inledning, som dessutom innehåller en lika osannolik kärleksrelation som de som förekom i ”Tjännarinan”.
En bortsprungen hund för Erwin i kontakt med en 20-25 år yngre kvinna som äger en bokhandel. Efter att träffat henne vid ett par tillfällen besöker han hennes bokhandel och knäpper upp hennes blus. Hon låter det ske. Efter detta följer ett samlags som bland annat beskrivs på följande sätt:
Hennes inre delar hade en sällsam rörlighet, hon vispade runt med mig inne i sig som om hon ville känna av mitt vid det här laget mycket upphetsade ollon i alla slidans vädersträck.
Jag skrattade högt när jag läste meningen ovan, något som knappast var författarens avsikt.
Efterhand tar sig boken och blir mer intressant, särskilt de kapitel som handlar om hur Erwin umgås med sin styvdotters son Tom är vackra. Den hund som bokens titel anspelar på är en fet, gul strykarhund som Erwin en dag slår ihjäl när den rotar i hans sopor. Detta mord återkommer i hans tankar genom hela boken. Thrillerinslagen består av Erwins gamle filosofilärare – som visar sig vara en gammal nazist och mystiskt blir ihjälslagen – och USA:s intelligentaste man som börjar förfölja Erwin efter att han blivit förnedrad. De dyker upp med jämna mellanrum, men tar inte särskilt mycket plats. Särskilt inte jämfört med det utrymme som ägnas åt anekdoter, reflektioner över samtiden och kvinnofantasier.
De metafysiska inslagen är något fler, men inte mer djupgående. Det är frågan om Guds existens, beteende och eventuella godhet eller ondska som nämns i föregående.
Jag tycker att ”Historien med hunden” är ojämn och visar upp både Gustafssons starka och svaga sidor; intressanta och välskrivna reflektioner blandas med poänglösa anekdoter och gubbsjuka fantasier.
Det här med baksidestexter är intressant. Väldigt många av Gustafssons böcker har baksidestexter som inte alls passar in på innehållet, till exempel Sorgemusik för frimurare (”yttre ram av internationell agentroman”, minsann? Det märker man i alla fall inget av) och Blom och den andra magentan (som jag ska återkomma till i en separat text). Undrar om de fångar fler läsare, och om de i så fall blir besvikna (det tror jag).
Kärlekshistorien i Historien med hunden är smått fåning som vanligt, visst, och det citerade stycket måste vara något av det sämsta Gustafsson skrivet (om det inte ska vara medvetet parodiskt, vilket jag inte får känslan av). Men jag gillar den i allmänhet. Osäkerhetskänslan på vad som egentligen har hänt är trevlig, till exempel om huruvida Caldwell verkligen har mördat Den intelligentaste mannen eller inte. Gustafsson har själv påpekat att han inte vet hur det ligger till. För att tillhöra de mer fragmentariska texterna är Historien med hunden ändå ganska sammanhängande.
Vi har diskuterat mordgåtan tidigare, men jag fattade själv aldrig någon misstanke mot domaren när jag läste boken. Kanske för att mordet på den intelligentaste mannen spelare en så pass undanskymd roll och bara nämns som i förbigående. Att domaren inte har alla indianer i kanoten blir mycket tydligare när man läser ”Windy berättar”.
Jag fastnade snarare vid detta med ”den andra hunden”, vilket visade sig inte innebära något alls utom domarens förvirrade funderingar.