Lars Gustafsson – Tjänarinnan
av Andreas Williamsson”Tjänarinnan” är full av cyniska betraktelser över världen, osannolika möten och tillbakablickande. Enligt Gustafsson ska det också vara en kärleksroman, men här saknar den all trovärdighet. Den åldrade huvudpersonen Dick Olsson framstår som allt annat än attraktiv. Han är en egenkär och självupptagen ensamvarg, 59 år gammal och välavlönad reklamkonsult. Han har en åldrad mor som han inte besöker, en oduglig son som han inte har några varmare känslor för, en ex-fru som han varit skild ifrån i tio år och en släkt som han inte träffat sedan barndomen. Överhuvudtaget är han grå, försiktig och begiven på att analysera det mesta. Större delen av boken består av hans funderingar och reflektioner.
Dick lyckas icke desto mindre få ihop det med tre stycken kvinnor, samtliga nästan hälften så gamla som honom. Först har vi en den blyga strippan och doktoranden i Texas, sedan har vi hans colombianska hushållerska och slutligen har vi en vacker och gift tysk arkitekt han möter i Berlin. Inte en enda av kvinnorna beskrivs tillnärmelsevis lika ingående och nyanserat som Dick själv. De snubblar helt enkelt över honom och blir betagna utan att man riktigt förstår varför.
Man kanske skulle kunna tro att Dick var en förförelsens mästare och därmed kunde kompensera för sin självupptagenhet, men icke. Esmeralda – den colombianska hushållerskan – försöker han trevande konversera med. När han sedan känner på hennes små bröst för att se om hon har någon bh på sig, hamnar de i säng tillsammans. Han kallar henne för Esmeralda och hon kallar honom alltid för señor. Den unga tyskan – Irena – plockar upp honom när han kliver ur en taxi. De känner inte varandra sedan tidigare, men det hindrar inte Dick ifrån att ha sex med henne i ett kyrktorn. Irena är med på noterna, trots att hon är kristen, gift och bara umgåtts med den 30 år äldre svensken i några timmar.
Grubblaren Dick blir förälskad i Esmeralda och lägger ner mycket tid på att grubbla över hur detta kan komma sig eftersom hon egentligen är ganska ful och har en pojkaktig kropp.
Som vanligt är det välskrivet, tänkvärt och underhållande. Dick är inte alldeles olika många andra huvudpersoner i Gustafssons romaner även om han är mer framgångsrik. Men övriga personer blir aldrig intressanta och kärleksäventyren är mest pinsamma. Reflektionerna, analyserna, grubblerierna är cyniska, rappa och vitala. Mötena med de unga kvinnorna framstår mest som gubbsjuka fantasier hämtade ifrån ett nummer av någon sämre herrtidning. Här är jag besviken på Gustafsson för jag är säker på att han kan bättre än så även om han inte är någon lysande skildrare av vare sig kvinnor eller relationer.
[...] I vanlig ordning handlar det om en äldre, väletablerad gentleman som funderar över människor och händelser omkring honom. Den här gången är det dock ovanligt rörigt, pladdrigt och ofokuserat. I synnerhet i bokens inledning, som dessutom innehåller en lika osannolik kärleksrelation som de som förekom i ”Tjännarinan”. [...]
Ja. Jag läste Tjänarinnan för en månad sedan ungefär, och jag minns inte mycket av den utöver det du påpekar om de olika osannolika kärlekshistorierna. Det finns något i Dicks främlingsskap som är tilltalande, men det är också allt, i stort sett.
Fast jag vet att jag har skrivit ner några tankar om boken någonstans. Jag återkommer till det när jag hittar dem.
[...] tankarna till hur författaren Lars Gustafsson ibland framställer sex och förförelse – något som jag har reagerat på [...]