Gerd Brantenberg – Egalias döttrar
av Andreas WilliamssonDet stora felet med Gerd Brantenbergs feministiska klassiker ifrån 1977 är att författaren inte verkar ha några ambitioner utöver att skriva en satir över det patriarkala och ojämställda samhället. Egalia är en förvrängd version av ett småborgerligt och reaktionärt samhälle, med stora klassklyftor och kvinnoförtryck. Det är inte en historia som står på egna ben utan är helt beroende av den värld som den parodiserar. Det är inte en trovärdig skildring av hur världen hade utvecklats med kvinnorna vid rodret. Det är dessutom en ganska ordinär berättelse om en ung persons uppvaknande och kamp för erkännande.
Brantenberg förlitar sig alldeles för mycket på att de ombytta rollerna ska göra jobbet åt henne. Bokens huvudperson, den unge Petronius, blir våldtagen, misshandlad och förnedrad. Han utbildar sig, går på sexklubb och deltar i kampen för lika rättigheter för både män och kvinnor. Stackars Petronius har inte mycket till personlighet utan styrs av författaren längs en snitslad bana där han utsätts för alla möjliga upplevelser som ska vara vardagsmat för kvinnor i vår värld. Men eftersom det drabbar en man och även språket är så förvrängt – manligt har ersatts med kvinnligt – så förväntas läsaren vakna och förstå på ett helt annat sätt.
Språket är också den största behållningen, även om många ersättningsord tycks väl godtyckliga; ”man” ersätts med både ”dam”, ”fruntimmer” och ”kvinna”. Språkets makt blir tydlig när man läser den mest vardagliga scen genom ett annat filter:
Dam kan inte både ha kakan och äta den. Det inser du när du får barn. Hör på, Petronius. I min ungdom hade jag också en massa storstilade drömmar om vad jag skulle bli. Sjökvinnsromantik. Det är vad du lider av. Du ska sluta läsa alla äventyrsberättelser om kvinnors bedrifter och istället ägna dig åt ungpojksromaner.
En del av bifigurerna är också intressanta. I synnerhet Petronius lillasyster Ba, som beter sig precis som många småpojkar gör utan att någon reagerar. Hon tar plats och är högljudd och stökig.
Valet av namn är minst sagt märkligt, i synnerhet när det gäller de manliga: Petronius, Baldrian, Lisello och lille runde Fandango (alltid liten och rund varenda gång han omnämns). Hannibal blir Honnibal och Marx blir Marxa. Jag vet inte om konstiga mansnamn och dåliga ordvitsar är något typiskt norskt, men det rimmar illa med storvulna ambitioner om att demaskera manssamhället.
Det här är en bok som jag skulle kunna tänka mig att rekommendera för en ung tjej eller kille som precis börjat fundera över hur samhället är uppbyggt och vad det innebär att vara man och kvinna. Det är en enkel, rak och ganska okomplicerad berättelse med ett ovanligt och otumlande perspektiv. Själv har jag dock svårt att bortse ifrån bristen på tuggmotstånd, trovärdighet och subtilitet. Det måste gå att skriva en bok som både är en satir över författarens värld och erbjuder en bra historia.
Jag läste Egalias Döttrar i början av högstadiet, och jag tyckte väldigt mycket om namnen faktiskt… Att pojkarna fick långa fåniga namn och flickorna fick korta, enkla. Det är förstås överdrivet, i vår värld finns det många långa fåniga pojknamn också – men trenden finns där, och dras till överdrift i den här boken.
Däremot stönade jag nog högt varje gång Fandango nämndes…
Och angående norska dåliga ordvitsar: I den norska översättningen av Harry Potter blir Bill Weasley (Arthur William Weasley) översatt till Rolf-Arthur ‘Rulle’ Wiltkensen (som ett exempel av många, många) så det kanske ligger någonting i det om norrmän och töntiga namn.
Boken räckte dock bara över en eftermiddag och jag har inte tänkt på den sedan dess. Den enda meriten var att sträckläsning gjorde det omvända kapitlet mitt i väldigt bra – man hade vant sig vid dam, kvinna, Petronius och PH så mycket att när det blev som ‘på riktigt’ igen bara stack det i ögonen.
Men att skriva en hel bok bara för ett kapitels skull känns knappast motiverat.
Jag blir lite småsugen att läsa den någon gång vid tillfälle. Det där med namnen låter ju mest töntigt, kan du se någon poäng med det? Alltså, att göra mansnamnen så att de låter lite gulligare kan jag tänka mig är medvetet, men de där exemplen du tar upp som mest verkar vara kassa ordvitsar måste ju bara förstöra.
Snigel: Flera av kvinnonamnen är korta och kraftfulla så det finns säkert en tanke även bakom de löjliga mansnamnen. Men problemet med hela boken är avsaknaden av subtilitet, distans och eftertanke. Det känns som ett verk skrivet i någon slags helig vrede över samhällets orättvisor, med det uttalade syftet att plocka poänger och väcka tankar. Och nog gör boken det, men som litterärt verk hade den också blivit avsevärt mycket bättre om författaren hade tagit det lite lugnare.