Det finns människor med utdrag ur en karta över en främmande stad tatuerad på huden; om man ligger med dem besöker man staden, Palimpsest, i sina drömmar. Palimpsest är en stad där drömmens surrealistiska logik råder: en fabrik tillverkar myggor av koppartråd och ljus och spunnet socker, floder är fyllda av bitter grädde, levande tåg följer sina egna invecklade rutter och parar sig i sommarnatten, stumma veteraner från ett avslutat krig har djurdelar som proteser. Och man kan komma dit permanent, genom att finna de tre andra drömresenärer som nådde Palimpsest för första gången samtidigt som man själv.
Det är inte mycket fel på Catherynne M Valentes fantasi, och inget alls på hennes poetiska ådra. Beskrivningarna av staden är dock avsevärt intressantare än den berättelse som utspelar sig där. Huvudpersonerna blir aldrig levande; trots deras uppoffringar och starka lidelser känns de alltid avlägsna. Intrigen är också rätt tam, och har mest karaktär av uppbyggnad till något som aldrig kommer. Och jag är inte pryd, men det finns en gräns för hur mycket sex som kan kännas motiverat. Jag förstår att alla huvudpersoner har något de saknar alldeles oerhört, jag förstår att de därför kastar sig ut i alla tänkbara bisexuella äventyr för att hitta nya parters som kan ta dem till Palimpsest; jag bara inte bryr mig särskilt mycket.
Palimpsest skulle vilja vara en China Miéville-roman men den når inte ens halvvägs. Det är synd på en sådan poetisk skildring. Kanske är någon av Valentes andra böcker bättre.
Jag hade ingen aning om att du hade läst den här innan Martin tipsade mig om det. Den är ju nominerad till årets Hugo, så jag har också läst den nu. Överlag säger vi ungefär samma sak, språket och idéerna är bättre än helheten och berättelsen. Jag gav den ändå fyra för att jag tyckte språket var så kreativt och roligt att läsa, plus alla småsaker som ändå var rätt bra. I korthet hade väl boken kunnat vara riktigt, riktigt bra, men var det inte.
Här är en länk till min recension.