Den där Lars Gustafsson

Svante har lurat mig att läsa en massa böcker av Lars Gustafsson. Under min resa söderut i helgen avverkade jag inte mindre än tre böcker. Jag finner att jag är väldigt fascinerad av hans författarskap, som dessutom inbjuder till analyser och reflektioner. Det finns flera teman som ständigt tycks återkomma och Lars Gustafsson låter sig inspireras väldigt mycket av sitt eget liv. Jag tycker inte att det dröjer särskilt länge innan man upplever att man kommer den självupptagne, bildade författaren och hans komplicerade kärleksrelationer inpå livet. Gustafsson skriver riktigt bra och föredömligt kort, även om han har varit väldigt produktiv är det få böcker som är längre än drygt 200 sidor. En bra dag avverkar jag en bok på knappt två timmar. Hittills har jag läst ”Yllet”, ”Familjefesten”, ”En biodlares död” (dessa tre är alla en del av romansviten ”Sprickorna i muren” som handlar om 70-talet) och ”Lyckliga människor”. I hyllan står ytterligare ett par böcker och Svante har ytterligare några. Överhuvudtaget har jag inte läst så mycket svensk litteratur på länge. Det finns dock en liten, liten risk att jag så småningom tröttnar något på att alla romaner och noveller tycks handla om Lars Gustafsson själv. Än så länge är dock böckernas största svaghet att de har så otroligt fula omslag (ofta baserade på bilder av Lars Gustafsson och med baksidestexter av densamma).

4 comments

  1. Jag har än så länge bara läst Bernard Foys tredje rockad (hans längsta roman?) och även om jag fann temat och idéerna trevliga så tyckte jag att han inte riktigt lyckades sätta fingret på vad han själv ville göra. Jag vet inte om det är genomgående för hans författarskap, men en sak vet jag: han kan leverera idéer och givet baksidestexten på Den sällsamma djuret från norr har en förmåga att intressera mig med få ord. Kan han behålla mitt intresse när jag väl börjar läsa så kan jag mycket väl ha bra läsning framför mig. Bernard Foys tredje rockad var det dock inte.

  2. Nå, riktigt alla romaner och novellsamlingar handlar ju inte om herr Gustafsson själv. Tennisspelarna och Bernard Foys tredje rockad gör det bara på mycket annorlunda vis, och Förberedelser till flykt och Det sällsamma djuret från norr inte alls. Det råkar bara vara så att du har givit dig på många av de mer självbiografiska.

    Martin: Jag vet inte. Förutom de båda novellsamlingarna i Fantastiska berättelser är det inte storslagna idéer som är författarskapets poänger. Själv tilltalas jag mest av språket, av stämningarna, och det redan i Bernard Foys tredje rockad. Det är alltså mycket möjligt att du aldrig kommer att gilla Gustafsson något vidare.

  3. Nu är ju varken En biodlares död eller Yllet självbiografiska. Även om de skildrar en slags what if-larsgustafssonar.
    Jag är inte särskilt förtjust i Bernard Foys…(i och för sej är det en experimentroman. Själva poängen med såna är att författaren inte helt kan sätta fingret på vad de vill göra. Annars är det en labbövning.) Men uppskattar det mesta annat jag läst av honom.
    Så det behöver inte betyda att man inte skulle gilla de andra.
    Lars Gustafsson är när han är bra en mycket rolig författare. Eller kan, som i En biodlares död, skriva väldigt vackert.

  4. Jag skrev bara att de var mer självbiografiska, inte att de var det helt och hållet. Jag menar alltså att de har självbiografiska inslag i varierande grad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>