En sorts nystart, anspråkslös

Jag tänker väcka liv i Labyrinter med det blygsamma syftet att (högst oregelbundet) lägga upp citat ur sådant jag läser. Vad (om något) som gör citaten intressanta (bra, dåliga, roliga, tråkiga, fåniga, etc) lämnar jag som en övning till läsaren.

(Kanske blir det någon annan litteraturbetraktelse också, men det är inget jag kan garantera.)

Dött? Nja.

Hmm. Jag trodde att jag hade åtminstone ett färdigskrivet inlägg från i somras som jag bara hade glömt att lägga upp, men det visade sig att det bara var en halvklar skiss som jag inte vet vad jag ska göra med. Inte ens Nobelpriset fick mig att skriva något här (främst för att jag ändå bara hade spekulerat i desamma som förra året, i stort sett, och att jag inte har mycket att säga om Vargas Llosa). Är det då slutet? Jag tror inte det. För närvarande har jag för mycket annat som jag hellre skriver på, men det kommer säkerligen dagar när jag vill skriva litteraturkritik igen. Detsamma tror jag i varierande grad gäller mina medskribenter också. Så: på återseende.

Mark Z Danielewski – House of Leaves

Inte många böcker är alldeles unika, men Mark Z Danielewskis roman House of Leaves är det definitivt. Inte innehållsmässigt – handlingen kretsar kring ett hus som visar sig vara större på insidan än utsidan, och efterhand öppnar sig mot ofantliga kolmörka hallar som aldrig tycks ta slut, dit olika expeditioner sänds in – men i presentationen. Som i modernistisk lyrik finns det avsnitt där texten återspeglar innehållet: när en person kryper i en allt trängre gång blir textytan allt mindre, för att till sist vara en kvadrat på några centimeter i sidans mitt; i ett labyrintiskt avsnitt finns fotnoter som hänvisar till andra fotnoter, till helt andra sidor, till noter som inte finns, in i sig själva, och så vidare; men experimentviljan stannar inte där. Fotnoterna består av minst två separata system, det ena av utgivaren, det andra av någon som först hittade texten hos en död man och vars hela störda livshistoria avhandlas i ofta sidolånga noter satta med ett fastbreddsteckensnitt. Plötsligt tas marginalerna upp av listor på arkitektoniska termer i tio sidor, eller olika gatunamn, spegelvända, i en insprängd ruta mitt på varje sida. Bitvis har texten karaktär av vetenskaplig kommentar till vad som skildras. Ett antal appendix innehåller brev och foton. Vidare är boken tryckt i fyrfärg, i alla fall vissa utgåvor: ordet ”house” är alltid satt i blått, och allting som har med labyrinten eller Minotauros att göra är satt i rött och genomstruket.

Tyvärr är det inte lika bra som det är vansinnigt. En unik läsupplevelse, javisst, och ett intressant experiment, men berättelsen (eller berättelserna, med tanke på att stora delar handlar om hur huvudtexten hittas och ges ut) är en smula banal och slentrianmässig.

Lite praktiska saker om Labyrinter

Även om Svante redan skrivit en förklaring om vad Labyrinter är tänkte jag gå igenom några praktiska detaljer som kan vara bra att känna till såhär till en början.

Först och främst är bloggen sprillans ny och det finns en del kvar att göra på den. Designen är inte perfekt, allting är ännu inte översatt och vi har en del presentationer kvar att skriva. Allt det här kommer i sinom tid, så håll till godo och säg till om ni hittar något som skulle behöva fixas akut så ska jag se vad jag kan göra. Det kan mycket väl finnas saker som jag inte tänkt på som behöver omedelbar översyn, det gör det nästan alltid.

Några av oss är dessutom ganska nya med WordPress så skulle det vara så att saker inte ser enhetliga ut (våra åsikter går inte sällan isär, men någon form av konsekvens i formen tror jag nog vi eftersträvar) så får ni ha överseende. Med tiden kommer vanan och då kommer allting flyta på bättre och fungera bättre.

Nu lovar jag att nästa inlägg jag skriver ska handla om litteratur.

Programförklaring

Vi har skapat Labyrinter som en plats där vi kan bedriva litteraturkritik. »Kritik« har sitt ursprung i ett ord som betyder »konsten att urskilja« och det är så vi ser på ämnet: det innebär inte nödvändigtvis recensioner, utan innefattar allehanda betraktelser av litteraturen som fenomen.

Vi koncentrerar oss inte på det som är nytt eller »aktuellt«. Litteraturen är inte sådan, den har saker att säga oss oavsett hur gammal den är. Vi skriver om texter vi har läst och frågor som av en eller annan anledning intresserar oss. Därmed inte sagt att vi är frikopplade från samtiden. Det kan vara motiverat att kommentera nyheter i den litterära världen och att recensera nyutkomna böcker medan de fortfarande talas om på andra håll, om vi har lust med det. Men Labyrinter är ingen nyhetsblogg.

Därmed kommer vi till bloggformatet. Publiceringsformen har två stora fördelar. Den gör att vi kan skriva om vad helst som faller oss in, hur smalt eller färdigdiskuterat eller föråldrat det än kan verka. Lusten att läsa är vad som styr oss. Och den gör att vi inte behöver bry oss om någon begränsning i teckenmängd. Tvärtemot så många andra bloggskribenter strävar vi inte efter det korta, lättlästa (jag skulle vilja säga avhuggna) formatet. Texterna får ha den längd de kräver. Vi tillåter oss vilka utvikningar som helst så länge de inte sker på bekostnad av djupet i frågeställningen. Det innebär emellertid inte att det inte finns plats för kortare nyhetsartiklar, skisser på längre essäer eller kommenterande notiser också, men i texternas djup och längd tror vi oss avvika från den gängse litteraturbloggen. I och med det värderar vi också kvalitet långt högre än uppdateringstakt, så exakt hur ofta vi postar nya artiklar är ännu en öppen fråga.

Så. Nu finns det böcker att läsa och texter att skriva. Det är dags att låta sig gå vilse i labyrinterna.