Labyrinter

Jag tycker om att rekommendera och diskutera böcker och köper gärna bra böcker som gåvor till andra i min omgivning. Man skulle därför kunna tro att jag även skulle vara villig att låna ut böcker till andra, i synnerhet när det finns charmiga bibliotekskit.

Problemet är att jag är väldigt mån om mina böckers skick och välmående, även om det handlar om sådana som jag aldrig kommer att läsa eller egentligen ogillar. Jag avskyr hundöron, pennstreck, brutna ryggar, trasiga bokomslag och kaffefläckar – egentligen alla tecken på aktiv läsning och mänsklig kontakt. Därför kan jag endast tänka mig att låna ut mina älsklingar till pålitliga personer som är lika måna om dem som jag.

En gammal nyhet förvisso, men Jane Austens romaner har kommit ut i nya versioner med zombier och havsmonster som bipersoner. Detta får mig osökt att tänka på klassiska svenska romaner som skulle kunna göras om till något mer skräck- och monsterbetonat.

Vad sägs till exempel om:

”Blodröda rummet” av August Strindberg

”Dr Glas mot Dr Frankenstein” av Hjalmar Söderberg

”Lid i natt!” av Vilhelm Moberg

Från ”Meteorer” av Horace Engdahl:

Litteraturens väsen är heraklitiskt. Man läser aldrig samma bok två gånger.

• Dina bokhyllor är sedan länge överfulla och böckerna står i staplar, ligger i lådor och är undangömda varhelst det finns plats.
• I dina fickor finns massor av små papperslappar, fullklottrade med titlar och författare som du har ramlat över på boklådor, hos vänner eller sett på tv.
• Din plånbok innehåller mer kvitton ifrån antikvariat och boklådor än pengar. Du ser till att planera in en rundtur förbi alla affärer som säljer böcker varje gång som du ska handla något annat.
• Din önskelista på Adlibris och Bokus är så omfattande att det krävs en livstid och ett mindre lands BNP för att du ska ha tid och råd att beta av alla böcker.
• Det första du gör när du besöker dina vänners hem är att gå till deras bokhylla och se vilka böcker som de nyligen har köpt in och vilka titlar som de har  men som du saknar.

Allt detta stämmer väldigt bra in på undertecknad. Finns det något kännetecken som saknas?

Häromdagen besökte jag en av de lokala boklådorna och kom då i kontakt med ett flertal böcker som av olika skäl utmärkte sig negativt.

Vad sägs om en bok med titeln ”Ninja – The Fight”?

Eller en författare som hänvisar till sin tidigare bok ”Alla borde hångla mer”?

Bäst var nog den baksidestext som stoltserade med att boken hade tillkommit ”på uppmaning av en häst” (den handlade om en katt).

Det är sällan som jag stöter på böcker som är lika uppenbart ointressant för mig, men det är inte ovanligt att böcker inom en viss genre har väldigt snarlika baksidestexter, titlar och framsidor. En baksidestext som består av en rad klyschor eller säger mer om en stereotypisk genre än den särskilda boken är också avtändande. Har ni andra råkat ut för någon riktigt usel titel, författarpresentation eller baksidestext?

Jag fick hem Paul Austers senaste roman Invisible igår. Och den börjar så här:

I shook his hand for the first time in the spring of 1967. I was a second-year student of Columbia then, a know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet, and because I read poetry, I had already met his namesake in Dante’s hell, a dead man shuffling through the final verses of the twenty-eighth canto of the Inferno.

Jag har inte varit våldsamt imponerad av Austers senaste romaner, och det här är inte en briljant början, men man kan i alla fall tydligt känna igen hans stil. Det är behagligt.

Recensionen får dock vänta lite, jag har en del annat att läsa först.

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)

Kroppen gick knappt att identifiera när den upptäcktes av några bärplockare. Den låg gömd bakom några granar i ett skogsområde som traktens jägare och naturmänniskor sällan besökte. Den döda mannen var klädd i kamouflagefärgade kläder, rejäla vandringskängor och en varm mössa med öronlappar fodrade med fårskinn. Mitt i hans panna lyste ett prydligt kulhål, men blodet runt det hade spolats bort av det ihållande regnet.

Sådär, nu har jag fångat er uppmärksamhet genom att etablera att en person har blivit mördad. Då är det dags att ta upp det ämne jag egentligen ville diskutera: varför jag inte tycker om moderna deckare. Deckare är den litterära genre som säljer överlägset bäst i Sverige. Troligtvis är de flesta deckare som skrivs ganska dåliga, eftersom det finns trovärdiga lagar som säger att det mesta av allting som skrivs är ganska dåligt, men rimligtvis måste det finnas några undantag, och jag har försökt hitta dessa — utan framgång. Till slut har jag listat ut att det inte är deckarna det är fel på, utan på mig. De författare som skriver deckare har helt enkelt helt andra mål när de skriver en deckare än jag har när jag läser en deckare. Författaren vill belysa ett samhällsproblem; jag vill läsa om ett spännande mysterium med en klurig lösning. Eftersom författaren är måttligt intresserad av mysterier och klurighet lägger han eller hon så mycket energi på samhällsproblemet att mordet och lösningen på detsamma mest blir något som detektiven hanterar i förbifarten medan han går runt och är deprimerad. Eventuellt kan han lägga både mordet och samhällsproblemet åt sidan för att besöka sin senila far, gräla med sin ex-fru, vara otrogen eller hämta sina barn på dagis.

Jag har full förståelse för en författare som tycker att det är intressant att skriva en bok som tar upp rasism, ungdomsgäng, konflikten mellan katoliker och protestanter, eller något annat samhällsproblem. Vad jag inte förstår är varför de måste ta livet av någon stackars sate i första kapitlet och sedan låtsas att boken handlar om jakten på mördaren, när det är helt uppenbart att den egentligen inte alls gör det. Jag kan knappt komma ihåg vem som mördades eller vem mördaren var i någon av de deckare jag läst de senaste fem åren, men jag kan fortfarande komma ihåg lösningar från Sherlock Holmes-noveller och Agatha Christie-romaner som jag läste för 20 år sedan. En del saker var helt enkelt bättre förr.

Eller finns det någon idag som skriver deckare som handlar om ett mysterium och en lösning och inte om andra saker?

Och kroppen i skogsområdet? Jo, efter att kriminalinspektören drällt runt i 300 sidor och koncentrerat sin uppmärksamhet på det faktum att traktens jägare är fördomsfulla rövhål och hembrännare så kan han konstatera att mannen sköts av någon på grund av någon gammal konflikt som vi ändå kommer att ha glömt fem minuter efter att vi lagt ifrån oss boken. Rättvisa har skipats.

Det finns utmärkta böcker om apor (”Gränsvarelser – åtta essäer om människan och aporna” av Nils Uddenberg) och fisk (”Torsk” av Mark Kurlansky), men vad finns det egentligen för böcker där gäss figurerar? Som varandes exilskåning och uppvuxen på en gåsfarm, är gässen aldrig långt borta ifrån mina tankar.

”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske den mest uppenbara. I Klas Östergrens ”Gentlemen” får läsaren ta del av ett riktigt ordentligt gåskalas, så som det ska se ut. Det är en av bokens bästa delar. Men även en gammal tråkmåns som Prokopios omnämner gäss i sin ”Hemliga historia”:

Tjänare strödde sädeskorn över hennes [kejsarinnan Theodoras] blygd, och gäss som dresserats för uppgiften plockade upp dem ett för ett med näbbarna.

Som alla förstår så är Theodora en skamlös kvinna och hela syftet med ”Hemlig historia” är att svartmåla henne och maken Justinianus. Det är i alla fall ett av de mest fantasifulla sätt att använda sig av gäss som jag hört talas om.

Känner ni till några fler böcker där gäss förekommer?

Tidigare i sommar så köpte jag ”The Selected Works of G.K Chesterton” utan att tidigare ha läst något av honom (man skulle kunna tro att en författare bakom titlar som ”The Man Who Was Thursday” och ”The Napoleon of Notting Hill” skulle erbjuda fantastisk och fantasifull läsning). Det kan eventuellt vara ett misstag.

Jag började raskt med den första romanen i samlingen: den tidigare nämnda ”The Napoleon of Notting Hill”. Men det dröjde inte länge förrän jag fastnade i ett träsk av vitsiga formuleringar, torr humor, bristfällig handling och ointressanta karaktärer.

Boken utspelar sig i en framtida version av London där alla livets svårigheter är lösta och man därför har all tid i världen att spankulera runt och vara en engelsk gentleman av bästa sort. Allting sköts automatiskt, men för skojs skull lottas en kung fram med jämna mellanrum. I bokens början väljs Auberon Quin till kung. Till skillnad ifrån alla andra, välbalanserade herrar (några kvinnor syns inte till) är han heltokig och återupprättar någon slags feodal monarki i staden. Innan jag gav upp så hade härskarna av några av stadens olika delar blivit osams om ett gemensamt vägbygge.

Chesterton tycks mest var ute efter en ursäkt att klämma fram putlustiga sentenser och aforismer. Till och med en dålig ursäkt räcker. Det är dessa som fastnar, snarare än handlingen och karaktärerna:

But humanity as a whole is changeful, mystical, fickle, delightful. Men are men, but Man is a woman.

…If you look at a thing nine hundred and ninety-nine times, you are perfectly safe; if you look at it the thousandth time, you are i frightful danger of seeing it for the first time.

Så fortsätter det, sida upp och sida ner. Jag vet inte om jag orkar mer…