Att tycka synd om Jan Myrdal

Jag avskyr Jan Myrdal. Inte privat, förstås; jag har aldrig träffat Myrdal och han kan säkert vara en trevlig person. Men många av hans åsikter finner jag rent vedervärdiga, med hans stöd för fatwan mot Salman Rushdie som någon sorts bottennotering.

Efter att ha läst hans självbiografiska bok Barndom (1982) är min bild av Myrdal emellertid en annan. Åtminstone får hans uppenbara galenskaper en typ av förklaring: om man vill skapa en individ med potential för att söka sig till mycket störda verklighetsuppfattningar som vuxen är det nog en bra idé att störa personen som barn också. Vad den unge Myrdal får utstå är ofattbart. Först behöver jag dock nämna något om bokens struktur.

Det är en samling personliga hågkomster, barnets enkla språk blandat med femtiofemåringens kommentarer; mycket är återgivet som skulle vara omöjligt att minnas, men det är också något Myrdal själv påpekar. Länge antyds en något störd relation till föräldrarna, Alva och Gunnar Myrdal, åtminstone en avsevärd kyla och distans. Men det visar sig vara värre än så. Jan växte till stora delar upp hos farmor och farfar, och när farfar dör ser Gunnar till att Jan inte ärver någonting, genom att ge bort sin lott. En tidig kommentar, kanske förvånansvärd, men den visar vad som är på gång. I nästa avsnitt:

”Ingen hade vetat att jag skulle födas. Alva hade inte berättat att hon skulle ha barn förrän de fick höra att jag var född tjugo minuter över fyra på eftermiddagen den nittonde juli 1927; en tisdag. Jag vägde 3200 gram och var 495 millimeter lång. Jag tvivlade på att det var Alva som var mor. Numera är jag väl närmast böjd för att tro att hon också verkligen var det. Men jag är inte övertygad.” (s. 69)

Alva leder kurser i barnpsykologi när Jan är sex år, men kan inte prata med honom utan utsätter honom för ”tester” och sitter själv och antecknar bakom hans rygg. I en biografi om henne nämns Jans födelse inte alls. Senare reser Gunnar och Alva på semester om somrarna, utan att någonsin ta med barnen. Gunnar gillar att reta Jan för att han är tjock inför besökande bekanta. Den slutgiltiga hämnden blir när ingen i familjen kommer på festen när Gunnar får nobelpriset.

Hur mycket av detta som är sant och hur mycket som bara är Jans version vet förstås inte jag, och det är jag heller inte vidare intresserad av. Klart är i alla fall att den barndom Jan Myrdal uppger sig ha haft lär kunna få vem som helst att bli ytterligt störd som vuxen, utan att lägga några vidare freudianska perspektiv på saken. Och jag tycker uppriktigt synd om det barn han en gång var.

För övrigt finns ännu (minst) en poäng med boken. Vid ett tillfälle ramlar Jan i vattnet när han jumpar på isflak. Han tar sig upp, på egen hand, men hela tiden därefter funderar han på om han ändå inte dog där, om inte hela resten av livet är det korta ögonblick precis innan döden inträder då tiden stelnar och livet kan gå vidare, som en fiktion. Han vet aldrig därefter om han verkligen finns. ”Man dör på ett enda ögonblick därnere i vattnet under isen men detta sista ögonblick blir utdraget och segt och tiden stelnar.” (s. 122) Som i en Borgesnovell. I denna insikt finner Myrdal ”en stor och trygg frihet”. Jag kan nästan vara avundsjuk på den.

John Ajvide Lindqvist — Lilla Stjärna

Jag fattar inte John Ajvide Lindqvist. En medelålders man som skriver om tonårsbekymmer i övernaturligt uppskruvad tappning. Hur jävla pissig barndom hade han som måste älta den i bok efter bok? Okej, vi fattar, det är jobbigt att vara tonåring. Det är fortfarande inget skäl att gå bananas och anställa massaker under Allsång på Skansen.

En annan sak jag inte fattar med Lindqvist är hur han gör det. Trots romanens ganska sega tempo och inte särskilt intressanta intrig (ful emotonårs-wish-fulfillment, snore) så håller han mig fängslad från första sidan till det sista. Det är något slags jävla brainhack. Han stimulerar belöningscentrum i hjärnan just precis så mycket, att man ska sitta och kräva mer. Inte fan är det språket, miljöskildringarna, personteckningarna eller dialogerna som talar till mig. Snarare använder sig Lindqvist, medvetet eller ej, av förhållandevis platta och stereotypa figurer på alla dessa områden. Det är sättet han manipulerar dessa, manipulerar läsarens förväntningar och reaktioner, som gör hans böcker så fängslande. Men denna fängslande egenskap är förrädisk, för den ger ingenting tillbaka: den bara berövar en timmar som man aldrig kan återfå.

Bokens största behållning är skildringen av flickan Theres, det märkliga barnet som hittas i skogen och vars första ljud är en ren sinuston. Tyvärr utforskar inte Lindqvist denna varelse särskilt ingående — hon blir mest ett medium för den andra huvudpersonens karaktärs”utveckling”. Man får inte veta något om henne, och hon framstår mot slutet av boken mest som en abstrakt narrativ mekanism. Det gör att boken lämnar en med en känsla av förödmjukelse, som om Lindqvist knullat ens hjärna och sen inte ens haft artigheten att låta en komma.

John Berendt – Midnight in the Garden of Good and Evil

Den infödde New York-bon och journalisten Berendt skaffar sig en sommarbostad i Savannah, Georgia – Söderns gästfriaste stad. Savannah är en ganska liten stad med amerikanska mått mätt – blott 150 000 invånare – men hyser ett stort antal excentriska personligheter som Berendt snart kommer i kontakt med. Vi har Luther Driggins, en misslyckad och deprimerad insektsbekämpare med alkoholproblem som regelbundet hotar med att förgifta stadens vattenförråd och döda alla invånare. Vi har Chablis, en färgstark, svart Dragqueen som inte tar skit från någon. Eller vad sägs om Joe Odom, advokat, turistguide, checkförfalskare och levnadskonstnär – som flyttar runt från hus till hus, ständigt ett steg före sina fordringsägare.  Dessutom tillkommer ett omfattande galleri med mer eller mindre märkliga bipersoner; vampiga överklasskvinnor, skvallertackor, ägare till osynliga och högst verkliga hundar och voodoo-kunniga trollkvinnor.

På många sätt tycks tiden mer eller mindre stått stilla och Savannah tycks medvetet vilja stanna i det förflutna och slippa undan den moderna tidens stress och jäkt. Mellan raderna anar man också en ojämlik och starkt segregerad stad, svarta och judar behandlas påtagligt nedlåtande. Förhållanden över ras- och könsgränser är otänkbara och skandallösa. Fina flickor är hemmafruar med gott om tid att serva och underhålla sina makar, ordna middagsbjudningar och skvallra.

Bokens huvudperson är antikhandlaren Jim Williams, något av en uppkomling förvisso, men ändå en respekterad och högt aktad medlem av den högre societeten. Williams bor i det praktfulla Mercer House – ett av Savannahs ståtligaste hus – och hans fester är legendariska ibland stadens bättre folk. Helt oväntat blir Williams indragen i en komplicerad mord- och sexhärva kopplad till sin unge assistent Danny Hansford.

Hansford är alltiallo åt Williams och hjälper honom att renovera gamla antikviteter. Hansford är också en missbrukade småskurk, med ett långt brottsregister och ett sexliv som inkluderar väldigt många Savannahbor. En dag blir polisen kallad till Mercer House och finner Hansford mördad på Williams kontor. I normala fall åtalas inte fint folk för brott i Savannah, men en ambitiös nyvald åklagare och Williams ärkefiende ser till att en rättegång kommer till stånd. I rättssalen avslöjas det att Williams och Hansford hade ett sexuellt förhållande och varit osams vid flera tillfällen tidigare.  De juridiska turerna är dock komplicerade och det kommer dröja många år och fyra rättegångar innan Williams äntligen frikänns – om det är tack vare hans dyra advokater eller häxkonster är dock oklart.

Det är en fascinerande och fängslande bok, med många underbara scener och karaktärer – inte minst den frispråkige transvestiten Chablis besök på en debutantbal för fina, färgade flickor. Mitt främsta problem med berättelsen är att den inte klassas som roman utan som en faktagrundad, journalistisk skildring av verkliga händelser – i stil med Truman Capotes ”In Cold Blood”. Visserligen handlar det om verkliga händelser och personer och romanens Berendt spelar ingen framträdande roll, men boken är skriven som en roman och författaren erkänner själv att han tar sig friheter och beskriver scener och händelser som han knappast kan ha upplevt på egen hand. Jag har mycket svårt att acceptera att författare gör anspråk på att skriva någon slags journalistiskt sann skildring och samtidigt väljer romanen som form. Antingen väljer man att skriva en roman – som givetvis kan vara baserad på verkliga händelser och personer, men ändå tydligt är en tolkning, något som är sett genom författarens lins – eller så skriver man en icke-fiktiv bok med verifierbara fakta som grund och utan en styrande huvudperson.

Jag tror egentligen inte att Berendt ljuger – även om det är omöjligt att veta – man man kan inte både ha kakan och äta den. Romanen är ett utmärkt sätt att dramatisera, lägga till rätta, väcka känslor, förenkla, skapa samband och engagera, men dessa effekter uppnås med hjälp av manipulationer och stilistiska redskap som jag tycker att man bör undvika i en faktatext. Jag läser ”Midnight in the Garden of Good and Evil” som en roman – och en underhållande sådan dessutom.

Vigdís Grímsdóttir – Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon

Ísbjörg sitter i en fängelsecell och berättar om de olyckliga omständigheter som gjort att hon till sist har hamnat där – åhörare är läsaren och advokaten Petur. I slutet av berättelsen anar man ett fruktansvärt brott, men framförallt är det en tragisk uppväxtskildring i ett hem dominerat av en psykiskt sjuk och kontrollerande fader och med en svag och undergiven moder som enda stöd. Romanen är indelad i tolv kapitel och varje del motsvarar en timmes berättande. Känslan av tidsnöd och en obönhörlig rörelse mot en tragisk slutpunkt är påtaglig.

Texten är för det mesta skriven i förstaperson, men växlar till tredjeperson när olika traumatiska händelser som våldtäkter och moderns självmordsförsök skildras. Ísbjörg är inget typiskt offer, utan ser sig själv som en stark och självständig person som har genomskådat världen som omger henne. Det är därför i linje med hennes kontrollbehov att emotionellt försöka distansera sig ifrån de mest plågsamma delarna av sitt liv.

Språket är överlag korthugget, fokuserat och naket – bitvis känns det också alldeles för sönderhackat. Korta meningar staplas på varandra till långa textsjok som stör rytmen i berättelsen.

Historien i sig är också ganska konventionell och förutsägbar, även om formatet ibland lurar läsaren att det ska utvecklas annorlunda. Det är kvinnlig  socialmisär modell 1a: dysfunktionell familj, utanförskap, sexuella övergrepp, prostitution, en torsk med kontrollbehov, graviditet och slutligen mord. Den ständigt närvarande klockan tickar till slut ner mot något av ett antiklimax: det slutar som man kunde tro med att Ísbjörg mördar den man som blivit besatt av henne och varför det är så angeläget för henne att berätta allt detta på tolv timmar och vad som händer därefter förblir oklart.

Håkan Andersson – Breven

Ibland känner jag hur blurbarna på framsidan snarast avskräcker mig från att läsa boken. Så är fallet med Håkan Anderssons roman Breven (2004). Hör bara: ”Breven skulle mycket väl kunna ställas bredvid Dan Browns Da Vinci-koden” (DN) och ”En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen” (Sydsvenskan). Hu. Det är dock inte alls sant. Breven är långtifrån utan skavanker, men till dem räknas inte ett släktskap med Dan Browns själlösa succéfenomen.

Det är rentav svårt att se varifrån omdömet kommer, annat än från en kort och oinitierad sammanfattning av romanens handling. Titelns brev är några nyupptäckta Cicerobrev med nya uppgifter rörande skalden Lucretius, om vars liv annars så lite är känt. Samtidigt utgör de på något sätt ledtrådar till en skatt (tempelriddarordens, naturligtvis) som ett par olika hemliga sällskap söker efter. Men de sjunker snabbt undan i handlingens vindlingar. Någon rafflande thriller är boken aldrig i närheten av att vara. Den består av ett antal berättelser inuti varandra: ramhandlingen rör en svensk forskare som utreder en försvunnen vän, Jan Eklöv, på Kreta, men långa stycken handlar om Eklövs olika förehavanden samt om vad dennes bekant Ernst Weber företog sig i sin ungdom vid åren kring andra världskriget. Eklövs dagboksanteckningar blandas med utdrag ur Webers skildringar, till den grad att man som läsare får svårt att urskilja vem det är som skriver vad.

Thrillerinslagen blir aldrig levande. Större fokus läggs vid de många kärlekshistorier som flätas in i berättelserna. Mycket återspeglas mellan de olika tidsplanen, förtrycket i det naziockuperade Prag (där Weber i flera år gömmer sig i ett lönnrum i en bokhandel) liknas vid det under den sena kommunisttidens tjeckoslovakiska regim. Personer återkommer mellan berättelserna.

Jag sympatiserar lätt med en distanserad berättarhållning. Trots olyckorna som skildras (en kvinna dör av ett plötsligt hjärtfel, en annan tynar bort av tuberkulos och MS) kommer eländet aldrig nära läsaren. Här är dock största problemet ett så erbarmligt platt språk. Bitvis synes det torrt och behagligt, men det bottnar aldrig, miljöbeskrivningen är som en turistbroschyr och dialogerna stundtals rent skrattretande. Så här, till exempel: ”Weber gav upp ett gapskratt: ‘Jodå, två gånger till och med!’”. Eller: ”Kanske var det den repliken som fick henne att tyst viska: ‘Den här mannen skulle kunna förändra mitt liv.’” (I och för sig fortsätts det stycket av ”Kanske hade hon förläst sig på Austen och Trollope i alla fall”, men ändå.) Det måste nästan vara medvetet. Jag minns också någon recension av en annan Håkan Andersson-roman där miljöbeskrivningens brister påpekades och ansågs utgöra ett medvetet drag. Det blir som en parodi, men det är ju svårt att säga. På något ställe tycker jag mig ana att Ernst Weber skriver bättre än Håkan Andersson, alltså den som författar ramens jagberättelse, vilket ju är intressant.

Länge får språket mig att ifrågasätta varför jag läser romanen. Allt känns så platt och banalt. Men så plötsligt plockar huvudpersonen upp en deckare av Herbert Quain på ett hotellrum. Quain är en fiktiv författare som Borges har skrivit en fiktiv essä om. Senare dyker även Jaromir Hladik upp, som är huvudperson i en annan Borgesnovell; på ett tredje ställe omtalas inledningen av ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den sortens metalitterära blinkningar upphör inte att fascinera mig, även om jag medger att det kan vara en smula konstruerat. Även The New Colossus, en roman av Benjamin Sacs, huvudpersonen i Paul Austers Leviathan, förekommer på ett ställe. Andersson har bättre litterär smak än litterär talang, tycks det mig.

Så det finns avgjort intressanta drag här. Ernst Weber har ett falskt pass i namnet Erich Schrödinger, och det ger mig associationer till kvantmekanikens stora namn, Max Weber och Erwin Schrödinger. Det är bara synd att berättelsen är så banal, i innehåll om inte i utformning, att intresset inte riktigt hålls uppe hela vägen (boken är sex hundra sidor lång i pocketutgåvan), för det är möjligt att texten döljer fler hemligheter att upptäcka.

Jayne Anne Phillips – Lark & Termite

”Lark & Termite” utspelar sig dels under några heta sommardagar 1959 i Winfield West Virginia och dels i nio år tidigare i Korea under kriget. Berättandet växlar mellan korpral Robert Leavitt, Termite, Lark, Nonie och mot slutet även Lola. Robert och Lola är två udda personer som blir förälskade när de träffas på den nattklubb där Lola sjunger. Robert är en begåvad musiker och soldat. Innan deras relation hinner fördjupas, hamnar han i Korea och strax därefter bryter kriget ut. Då är Lola redan gravid med hans barn och hon föder en son samtidigt som Robert ligger och dör i ett dräneringsrör någonstans på den koreanska landsbygden.

Den vanskapte sonen får smeknamnet ”Termite” och hamnar hos Lolas storasyster Nonie som redan tar hand om Lolas första barn dottern Lark. De båda halvsyskonen växer sedan upp tillsammans i ett litet samhälle med sina egna problem och inre spänningar.

Det är en stor skillnad i ton och fokus mellan de olika berättarna. Lark och Nonie är praktiska och handlingskraftiga personer, fast förankrade i en konkret värld. Nonies liv är kantat av besvikelser, motgångar och krossade drömmar, men hon har ändå, genom ren viljestyrka, skapat sig någon slags lycka och vill att hennes systerdotter ska få alla de chanser som hon själv gick miste om. Nonie är på väg att bli en vuxen kvinna och slits mellan starka känslor för en grannpojke och omtanke om sin handikappade bror. Samtidigt vill hon bort ifrån det inskränkta livet i den döende småstaden, precis som sin mor och moster före henne.

Robert träffar aldrig sin son eller hustru igen  efter att han lämnat dem. Han blir av misstag skjuten av sina egna och hans utdragna lidande, hallucinationer och död spelar en stor roll i hans del av romanen. En skottskada har gjort honom förlamad och strax efter att han avlidit föds hans son hemma i USA. Termite kan heller inte gå och är helt blind och antagligen mentalt handikappad. Det är nästan som om Roberts själ i dödsögonblicket tagit ett jättehopp ifrån Korea till USA. Deras berättelser är fulla av inre betraktelser och känslor. I synnerhet Termite ser världen på sitt alldeles egna sätt och det är svårt att avgöra i vilken mån han egentligen mer är annorlunda än handikappad.

Alla dessa perspektiv bildar tillsammans en sammanhängande väv och en krönika över en familj och ett antal människoliv. Trots att några av familjemedlemmarna är ganska udda så är berättelsen som helhet väldigt stark och trovärdig. Boken är också välskriven och fängslande. Men det som irriterar mig är framförallt det långsamma tempot. Delar av romanen rör sig framåt i snigelfart och det kan vara rätt frustrerande när man som läsare vill komma vidare och egentligen redan var och hur det hela ska sluta. Särskilt de bitar där Termite kommer till tals blir avbrott som saktar ner och även om han är en intressant karaktär så är han mindre lämplig som betydande berättare. Icke desto mindre är det ett fascinerande verk av en författare som jag inte hade hört talas om förrän alldeles nyligen.

Jonathan Franzen – The Corrections

I ”The Corrections” får man följa en på ytan ganska normal amerikansk familj ifrån övre medelklassen. Men efterhand som romanen fortskrider blir det tydligt att alla familjemedlemmar bär på sina egna problem och hemligheter. Varje syskon får utrymme för sin egen levnadshistoria och däremellan får man följa föräldrarnas konflikter med varandra och faderns tilltagande senilitet.

Först ut är mellanbarnet, den misslyckade akademikern Chip. Hans lovande karriär som litteraturvetare fick ett abrupt slut efter ett intensivt förhållande med en elev. Nu arbetar han på ett obegripligt filmmanus – som mest verkar bestå av förvirrade fantasier kring den elev som försmått honom – och dricker alldeles för mycket vin. Han finansierar sitt liv via lån ifrån lillasystern Denise och genom att sälja av sitt bibliotek av europeiska sociologer och teoretiker. Efterhand blir han indragen i ett internetbedrägeri som går ut på att sälja ut andelar av Litauen till amerikanska investerare.

Lillasyster Denise är en framgångsrik kock, med ett komplicerat kärleksliv. Efter flera misslyckade relationer med äldre män och en kvinnlig kollega blir hon indragen i ett passionerat triangeldrama med sin chef och hans fru – två människor som verkar vara varandras motsatser på alla sätt och vis. Hennes karriär går i stå efter att relationen fullständigt havererat och hon fått sparken.

Storebror Gary har gift sig rikt, har tre söner och ett välbetalt arbete på en bank. Hans liv verkar perfekt, men samtidigt kämpar han med en tilltagande depression – som han förnekar och försöker självmedicinera med alkohol – och sin manipulativa fru som gärna använder barnen för att få sin vilja igenom.

Enid och Alfred har varit gifta i snart 50 år och försöker samla alla sina barn till en sista gemensam jul. Detta julfirande utgör bokens fokus och sammanhållande ramverk. Enid har alltid varit hemmafru och är besatt av vad som är passande. Genom tjat och skuldbeläggande försöker hon forma barnen till framgångsrika individer som hon med stolthet kan berätta om för sina grannar. Samtidigt är hon sprängfylld av ångest och oro; oro inför Alfred, oro inför barnen, oro inför privatekonomin och tusen småsaker. Alfred är en pensionerad järnvägsingenjör som utvecklat Parkinsons och gradvis blir allt senilare och skröpligare. Han är en känslokall och starkt kontrollerad person, som hela livet stått lite vid sidan av resten av familjen. Alfred är stolt och egensinnig, först när hans demens tar överhand släpper han familjen närmare inpå.

”The Corrections” är en omfångsrik bok, både genom att den är lång och rymmer många historier och levnadsöden. Bitvis kan man som läsare känna att boken kanske blivit bättre om den vore lite mer fokuserad och att varje familjemedlem egentligen hade förtjänat en egen roman. Tyngden ligger också på de tre barnen och föräldrarna, vars separata historier bara delvis går in i varandra.

Med det sagt så är det en mycket välskriven roman, full av dramatik, och svart humor. Även om det finns ett visst drag av förutsägbarhet inbyggt i själva familjedramat struktur och en del händelser känns mindre trovärdiga så funkar hela romanen utomordentligt bra. Enskilda scener känns också plågsamt autentiska – till exempel Garys depression och kamp mot hustrun om kontrollen över den egna familjen. Även om familjer sällan är dysfunktionella på en sådan här episk nivå så finns det ändå mycket som man känner igen och kan relatera till. Jag vågar lugnt påstå att detta är den bästa bok jag läst i år.

Clarice Lispector – Stjärnans ögonblick

Den 19-åriga maskinskriverskan Macabéa lever ett undangömt, menlöst liv i Rio de Janeiro.  Hennes drömmar är små och futtiga, hennes begåvning som maskinskriverska är ringa, hennes liv kort och snabbt avslutat, ja hela hennes existens tycks meningslös – en betydelselös parentes. Bokens berättare, den aspirerande författaren Rodrigo S.M, tar själv mer plats än den bleka Macabéa. Samtidigt märks en öm om än nedlåtande kärlek till denna unga kvinna i hans berättelse.

I denna tunna roman på blott 123 sidor hinner Macabéa födas, överges, flytta till storstan, få ett jobb, nästan få sparken, skaffa sig en slags pojkvän och slutligen dö utan att lämna något större avtryck. Även om det inte är fråga om en roman med några ambitioner att autentiskt och dokumentärt skildra livet i Rio de Janeiros slum så är människoporträtten nog så träffande och trovärdiga. Världen är full av muslika små människor som vandrar genom livet med blicken mot marken och hjärtat i halsgropen. Vissa scener mellan Macabéa och hennes halvkriminelle pojkvän Olímpico är rörande, nästan plågsamma i sin välskildrade tafatthet.

Rodrigo har djupa insikter i Macabéas torftiga känsloliv, men träffar aldrig själv på henne. Läsaren får heller inte veta särskilt mycket om honom eller hans eget liv. Han spekulerar väldigt mycket kring sin skyddsling och gräver ner sig i hennes inre, trots att hon tycks vara en mycket mer okomplicerad person än vad han är. Om Rodrigos egen person får man veta föga och han närvaro känns också överflödig. Jag hade haft lättare att fördra honom om han var intressantare som person och tillförde mer till berättelsen.

Även om romanen är välskriven så tilltalas jag personligen inte särskilt mycket av halvsvultna brasilianskor och deras beklämmande liv eller bekäftiga berättare utan något spännande att säga. Lispector känns inte som en författare för mig.

Carina Rydberg – Den högsta kasten

Carina Rydbergs roman Den högsta kasten (1997) visar tydligt hur det inte behöver vara en fördel för en berättelse att vara baserad på verkligheten. Nu sägs det ingenstans på titelsida eller omslag att detta är något annat än en roman, men Den högsta kasten är ökänd för att handla om verkliga personer, i det verkliga kroglivet i Stockholm under nittiotalets mitt, och ett antal av dem har också fått behålla sina riktiga namn (Abbe Bonnier, Klas Östergren, och förstås Carina Rydberg själv). Handlingen beskriver hur berättaren ramlar in i ett par destruktiva relationer, först i Indien och sedan i Stockholm.

Och det stora problemet är just verklighetsbakgrunden. Rydberg är en skicklig berättare, språket är levande och starkt och står på egna ben, fullt av en sorts konstruktioner med en kort inledning som följs av en lång utvikning, typ så här: ”Hon heter Jill och så snart jag får höra hennes namn, vet jag att det är samma flicka Rolf pratat om, att hon var den han kunde tänka sig att träffa.” (Nej, det är inget bra exempel, men det kanske duger. Jag hittar inte vad jag egentligen var ute efter. Snyggare är kanske följande, men det är inte ett exempel på just det: ”Jag älskade doften av rök, av annalkande katastrof, jag visste att jag skulle överleva den. Jag anlade bränder i min mors askkopp och i mitt huvud växte de små tändstickslågorna till ett eldhav i Technicolor; en dag kommer eldhavet at bli mitt, en dag kommer värmdecentralen att explodera och när den gör det, är jag fri.”)

Kompositionen är däremot tam, vag, osnygg. Det saknas ett slut och framför allt saknas det alla former av dramatisk stegring. Som roman håller det inte. Verkligheten är inte alltid som fiktion, men ska man fiktionalisera den får man göra det på ett snyggt sätt och se verkligheten genom fiktionens lins, se mönster och ordna händelserna efter berättelsens lagar. Allt annat ger ett platt intryck, intressant endast för de som är direkt berörda. Jämför med valfri dagboksblogg (eller ännu hellre: jämför valfri dagboksblogg med en dagboksroman, säg Doktor Glas): det blir ytterst sällan något som liknar litteratur.

Den högsta kasten saknar inte alls litterära kvalitéer, men som roman i helhet är den misslyckad. Det är synd, eftersom stoffet så alldeles tydligt skulle ha räckt till en sådan, och författaren lika tydligt är skicklig nog.

Enrique Vila-Matas – Exemplariska självmord

I min recension av Enrique Vila-Matas Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen uttryckte jag en besvikelse över bristen på känslomässigt djup. Hans senare bok Exemplariska självmord är i det avseendet definitivt ett steg i rätt riktning. Det är ett slags novellsamling, tio korta berättelser med självmordet som gemensamt tema: de inblandade överväger självmordets möjlighet, planerar det, genomför det i något fall, medan det i andra bara är en gemensam bakgrund. Mycket påminner om de mer realistiska av Julio Cortázars noveller. Här finns ingen riktig fantastik (bortsett från en enstaka vålnad, möjligen illusorisk), bara en krypande känsla av tillvarons inneboende osäkerhet och surrealism.

Och jag medger att jag är lättcharmad av det språkbruk som jag nästan – men utan tillräckliga belägg – vill kalla typiskt spanskspråkigt, de vindlande meningarnas drömlika rytm. Hör bara:

Men jag ska inte hoppa, käre Horacio. Jag ska låta mig uppfyllas av hela denna längtan att få tillbaka barndomen, hela denna nostalgi efter ett förflutet som jag, efter hand som jag närmnar [sic] mig utsiktsplatsen vid Santa Luzía, upptäcker är på väg att försonas med det närvarande, till den grad att jag får ett intryck av att inte gå tillbaka i tiden utan nästan att utplåna den. Jag ska sätta mig att vänta. Det finns säkert en stol även för mig i denna stad, och i den ska man kunna se mig varje eftermiddag i solnedgången, tigande, praktiserande saudade, med blicken fäst vid horisonten, i väntan på döden som redan avtecknar sig i mina ögon och som jag tyst och allvarlig ska invänta all den tid som krävs, sittande vänd mot denna Lissabons oändliga blånad, i vetskap om att en svår väntans lätta vemod passar döden väl.

Så: även om inte mycket av handlingen har fastnat hos mig, även om texten fortfarande har viss karaktär av bagatell, är det en utsökt bagatell, en ytterst läsvärd liten samling historier.