Posts by walium:
John Berendt – Midnight in the Garden of Good and Evil
juni 7th, 2010Den infödde New York-bon och journalisten Berendt skaffar sig en sommarbostad i Savannah, Georgia – Söderns gästfriaste stad. Savannah är en ganska liten stad med amerikanska mått mätt – blott 150 000 invånare – men hyser ett stort antal excentriska personligheter som Berendt snart kommer i kontakt med. Vi har Luther Driggins, en misslyckad och deprimerad insektsbekämpare med alkoholproblem som regelbundet hotar med att förgifta stadens vattenförråd och döda alla invånare. Vi har Chablis, en färgstark, svart Dragqueen som inte tar skit från någon. Eller vad sägs om Joe Odom, advokat, turistguide, checkförfalskare och levnadskonstnär – som flyttar runt från hus till hus, ständigt ett steg före sina fordringsägare. Dessutom tillkommer ett omfattande galleri med mer eller mindre märkliga bipersoner; vampiga överklasskvinnor, skvallertackor, ägare till osynliga och högst verkliga hundar och voodoo-kunniga trollkvinnor.
På många sätt tycks tiden mer eller mindre stått stilla och Savannah tycks medvetet vilja stanna i det förflutna och slippa undan den moderna tidens stress och jäkt. Mellan raderna anar man också en ojämlik och starkt segregerad stad, svarta och judar behandlas påtagligt nedlåtande. Förhållanden över ras- och könsgränser är otänkbara och skandallösa. Fina flickor är hemmafruar med gott om tid att serva och underhålla sina makar, ordna middagsbjudningar och skvallra.
Bokens huvudperson är antikhandlaren Jim Williams, något av en uppkomling förvisso, men ändå en respekterad och högt aktad medlem av den högre societeten. Williams bor i det praktfulla Mercer House – ett av Savannahs ståtligaste hus – och hans fester är legendariska ibland stadens bättre folk. Helt oväntat blir Williams indragen i en komplicerad mord- och sexhärva kopplad till sin unge assistent Danny Hansford.
Hansford är alltiallo åt Williams och hjälper honom att renovera gamla antikviteter. Hansford är också en missbrukade småskurk, med ett långt brottsregister och ett sexliv som inkluderar väldigt många Savannahbor. En dag blir polisen kallad till Mercer House och finner Hansford mördad på Williams kontor. I normala fall åtalas inte fint folk för brott i Savannah, men en ambitiös nyvald åklagare och Williams ärkefiende ser till att en rättegång kommer till stånd. I rättssalen avslöjas det att Williams och Hansford hade ett sexuellt förhållande och varit osams vid flera tillfällen tidigare. De juridiska turerna är dock komplicerade och det kommer dröja många år och fyra rättegångar innan Williams äntligen frikänns – om det är tack vare hans dyra advokater eller häxkonster är dock oklart.
Det är en fascinerande och fängslande bok, med många underbara scener och karaktärer – inte minst den frispråkige transvestiten Chablis besök på en debutantbal för fina, färgade flickor. Mitt främsta problem med berättelsen är att den inte klassas som roman utan som en faktagrundad, journalistisk skildring av verkliga händelser – i stil med Truman Capotes ”In Cold Blood”. Visserligen handlar det om verkliga händelser och personer och romanens Berendt spelar ingen framträdande roll, men boken är skriven som en roman och författaren erkänner själv att han tar sig friheter och beskriver scener och händelser som han knappast kan ha upplevt på egen hand. Jag har mycket svårt att acceptera att författare gör anspråk på att skriva någon slags journalistiskt sann skildring och samtidigt väljer romanen som form. Antingen väljer man att skriva en roman – som givetvis kan vara baserad på verkliga händelser och personer, men ändå tydligt är en tolkning, något som är sett genom författarens lins – eller så skriver man en icke-fiktiv bok med verifierbara fakta som grund och utan en styrande huvudperson.
Jag tror egentligen inte att Berendt ljuger – även om det är omöjligt att veta – man man kan inte både ha kakan och äta den. Romanen är ett utmärkt sätt att dramatisera, lägga till rätta, väcka känslor, förenkla, skapa samband och engagera, men dessa effekter uppnås med hjälp av manipulationer och stilistiska redskap som jag tycker att man bör undvika i en faktatext. Jag läser ”Midnight in the Garden of Good and Evil” som en roman – och en underhållande sådan dessutom.
Vigdís Grímsdóttir – Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon
juni 5th, 2010Ísbjörg sitter i en fängelsecell och berättar om de olyckliga omständigheter som gjort att hon till sist har hamnat där – åhörare är läsaren och advokaten Petur. I slutet av berättelsen anar man ett fruktansvärt brott, men framförallt är det en tragisk uppväxtskildring i ett hem dominerat av en psykiskt sjuk och kontrollerande fader och med en svag och undergiven moder som enda stöd. Romanen är indelad i tolv kapitel och varje del motsvarar en timmes berättande. Känslan av tidsnöd och en obönhörlig rörelse mot en tragisk slutpunkt är påtaglig.
Texten är för det mesta skriven i förstaperson, men växlar till tredjeperson när olika traumatiska händelser som våldtäkter och moderns självmordsförsök skildras. Ísbjörg är inget typiskt offer, utan ser sig själv som en stark och självständig person som har genomskådat världen som omger henne. Det är därför i linje med hennes kontrollbehov att emotionellt försöka distansera sig ifrån de mest plågsamma delarna av sitt liv.
Språket är överlag korthugget, fokuserat och naket – bitvis känns det också alldeles för sönderhackat. Korta meningar staplas på varandra till långa textsjok som stör rytmen i berättelsen.
Historien i sig är också ganska konventionell och förutsägbar, även om formatet ibland lurar läsaren att det ska utvecklas annorlunda. Det är kvinnlig socialmisär modell 1a: dysfunktionell familj, utanförskap, sexuella övergrepp, prostitution, en torsk med kontrollbehov, graviditet och slutligen mord. Den ständigt närvarande klockan tickar till slut ner mot något av ett antiklimax: det slutar som man kunde tro med att Ísbjörg mördar den man som blivit besatt av henne och varför det är så angeläget för henne att berätta allt detta på tolv timmar och vad som händer därefter förblir oklart.
Jayne Anne Phillips – Lark & Termite
maj 25th, 2010”Lark & Termite” utspelar sig dels under några heta sommardagar 1959 i Winfield West Virginia och dels i nio år tidigare i Korea under kriget. Berättandet växlar mellan korpral Robert Leavitt, Termite, Lark, Nonie och mot slutet även Lola. Robert och Lola är två udda personer som blir förälskade när de träffas på den nattklubb där Lola sjunger. Robert är en begåvad musiker och soldat. Innan deras relation hinner fördjupas, hamnar han i Korea och strax därefter bryter kriget ut. Då är Lola redan gravid med hans barn och hon föder en son samtidigt som Robert ligger och dör i ett dräneringsrör någonstans på den koreanska landsbygden.
Den vanskapte sonen får smeknamnet ”Termite” och hamnar hos Lolas storasyster Nonie som redan tar hand om Lolas första barn dottern Lark. De båda halvsyskonen växer sedan upp tillsammans i ett litet samhälle med sina egna problem och inre spänningar.
Det är en stor skillnad i ton och fokus mellan de olika berättarna. Lark och Nonie är praktiska och handlingskraftiga personer, fast förankrade i en konkret värld. Nonies liv är kantat av besvikelser, motgångar och krossade drömmar, men hon har ändå, genom ren viljestyrka, skapat sig någon slags lycka och vill att hennes systerdotter ska få alla de chanser som hon själv gick miste om. Nonie är på väg att bli en vuxen kvinna och slits mellan starka känslor för en grannpojke och omtanke om sin handikappade bror. Samtidigt vill hon bort ifrån det inskränkta livet i den döende småstaden, precis som sin mor och moster före henne.
Robert träffar aldrig sin son eller hustru igen efter att han lämnat dem. Han blir av misstag skjuten av sina egna och hans utdragna lidande, hallucinationer och död spelar en stor roll i hans del av romanen. En skottskada har gjort honom förlamad och strax efter att han avlidit föds hans son hemma i USA. Termite kan heller inte gå och är helt blind och antagligen mentalt handikappad. Det är nästan som om Roberts själ i dödsögonblicket tagit ett jättehopp ifrån Korea till USA. Deras berättelser är fulla av inre betraktelser och känslor. I synnerhet Termite ser världen på sitt alldeles egna sätt och det är svårt att avgöra i vilken mån han egentligen mer är annorlunda än handikappad.
Alla dessa perspektiv bildar tillsammans en sammanhängande väv och en krönika över en familj och ett antal människoliv. Trots att några av familjemedlemmarna är ganska udda så är berättelsen som helhet väldigt stark och trovärdig. Boken är också välskriven och fängslande. Men det som irriterar mig är framförallt det långsamma tempot. Delar av romanen rör sig framåt i snigelfart och det kan vara rätt frustrerande när man som läsare vill komma vidare och egentligen redan var och hur det hela ska sluta. Särskilt de bitar där Termite kommer till tals blir avbrott som saktar ner och även om han är en intressant karaktär så är han mindre lämplig som betydande berättare. Icke desto mindre är det ett fascinerande verk av en författare som jag inte hade hört talas om förrän alldeles nyligen.
Jonathan Franzen – The Corrections
maj 23rd, 2010I ”The Corrections” får man följa en på ytan ganska normal amerikansk familj ifrån övre medelklassen. Men efterhand som romanen fortskrider blir det tydligt att alla familjemedlemmar bär på sina egna problem och hemligheter. Varje syskon får utrymme för sin egen levnadshistoria och däremellan får man följa föräldrarnas konflikter med varandra och faderns tilltagande senilitet.
Först ut är mellanbarnet, den misslyckade akademikern Chip. Hans lovande karriär som litteraturvetare fick ett abrupt slut efter ett intensivt förhållande med en elev. Nu arbetar han på ett obegripligt filmmanus – som mest verkar bestå av förvirrade fantasier kring den elev som försmått honom – och dricker alldeles för mycket vin. Han finansierar sitt liv via lån ifrån lillasystern Denise och genom att sälja av sitt bibliotek av europeiska sociologer och teoretiker. Efterhand blir han indragen i ett internetbedrägeri som går ut på att sälja ut andelar av Litauen till amerikanska investerare.
Lillasyster Denise är en framgångsrik kock, med ett komplicerat kärleksliv. Efter flera misslyckade relationer med äldre män och en kvinnlig kollega blir hon indragen i ett passionerat triangeldrama med sin chef och hans fru – två människor som verkar vara varandras motsatser på alla sätt och vis. Hennes karriär går i stå efter att relationen fullständigt havererat och hon fått sparken.
Storebror Gary har gift sig rikt, har tre söner och ett välbetalt arbete på en bank. Hans liv verkar perfekt, men samtidigt kämpar han med en tilltagande depression – som han förnekar och försöker självmedicinera med alkohol – och sin manipulativa fru som gärna använder barnen för att få sin vilja igenom.
Enid och Alfred har varit gifta i snart 50 år och försöker samla alla sina barn till en sista gemensam jul. Detta julfirande utgör bokens fokus och sammanhållande ramverk. Enid har alltid varit hemmafru och är besatt av vad som är passande. Genom tjat och skuldbeläggande försöker hon forma barnen till framgångsrika individer som hon med stolthet kan berätta om för sina grannar. Samtidigt är hon sprängfylld av ångest och oro; oro inför Alfred, oro inför barnen, oro inför privatekonomin och tusen småsaker. Alfred är en pensionerad järnvägsingenjör som utvecklat Parkinsons och gradvis blir allt senilare och skröpligare. Han är en känslokall och starkt kontrollerad person, som hela livet stått lite vid sidan av resten av familjen. Alfred är stolt och egensinnig, först när hans demens tar överhand släpper han familjen närmare inpå.
”The Corrections” är en omfångsrik bok, både genom att den är lång och rymmer många historier och levnadsöden. Bitvis kan man som läsare känna att boken kanske blivit bättre om den vore lite mer fokuserad och att varje familjemedlem egentligen hade förtjänat en egen roman. Tyngden ligger också på de tre barnen och föräldrarna, vars separata historier bara delvis går in i varandra.
Med det sagt så är det en mycket välskriven roman, full av dramatik, och svart humor. Även om det finns ett visst drag av förutsägbarhet inbyggt i själva familjedramat struktur och en del händelser känns mindre trovärdiga så funkar hela romanen utomordentligt bra. Enskilda scener känns också plågsamt autentiska – till exempel Garys depression och kamp mot hustrun om kontrollen över den egna familjen. Även om familjer sällan är dysfunktionella på en sådan här episk nivå så finns det ändå mycket som man känner igen och kan relatera till. Jag vågar lugnt påstå att detta är den bästa bok jag läst i år.
Clarice Lispector – Stjärnans ögonblick
maj 19th, 2010Den 19-åriga maskinskriverskan Macabéa lever ett undangömt, menlöst liv i Rio de Janeiro. Hennes drömmar är små och futtiga, hennes begåvning som maskinskriverska är ringa, hennes liv kort och snabbt avslutat, ja hela hennes existens tycks meningslös – en betydelselös parentes. Bokens berättare, den aspirerande författaren Rodrigo S.M, tar själv mer plats än den bleka Macabéa. Samtidigt märks en öm om än nedlåtande kärlek till denna unga kvinna i hans berättelse.
I denna tunna roman på blott 123 sidor hinner Macabéa födas, överges, flytta till storstan, få ett jobb, nästan få sparken, skaffa sig en slags pojkvän och slutligen dö utan att lämna något större avtryck. Även om det inte är fråga om en roman med några ambitioner att autentiskt och dokumentärt skildra livet i Rio de Janeiros slum så är människoporträtten nog så träffande och trovärdiga. Världen är full av muslika små människor som vandrar genom livet med blicken mot marken och hjärtat i halsgropen. Vissa scener mellan Macabéa och hennes halvkriminelle pojkvän Olímpico är rörande, nästan plågsamma i sin välskildrade tafatthet.
Rodrigo har djupa insikter i Macabéas torftiga känsloliv, men träffar aldrig själv på henne. Läsaren får heller inte veta särskilt mycket om honom eller hans eget liv. Han spekulerar väldigt mycket kring sin skyddsling och gräver ner sig i hennes inre, trots att hon tycks vara en mycket mer okomplicerad person än vad han är. Om Rodrigos egen person får man veta föga och han närvaro känns också överflödig. Jag hade haft lättare att fördra honom om han var intressantare som person och tillförde mer till berättelsen.
Även om romanen är välskriven så tilltalas jag personligen inte särskilt mycket av halvsvultna brasilianskor och deras beklämmande liv eller bekäftiga berättare utan något spännande att säga. Lispector känns inte som en författare för mig.
Joyce Carol Oates – Black Water
maj 11th, 2010En ung kvinna ligger och dör sakta i en bil som kraschat i ett tjärr. Svart vatten fyller gradvis bilvraket och medan bilens förare, föga heroiskt, lämnar passageraren åt sitt öde, ser hon tillbaka på sitt liv och den kväll som lett fram till att hon satt sig i bilen med en främling. För mannen är en egentligen en främling för henne, trots att hon skrivit en uppsats om honom och han är en välkänd senator. Han är allt som hon inte är: självsäker, stark, älskad och omsvärmad. Varför skulle hon inte falla för en sådan mans smicker? Hon som är nervös, oerfaren och just lämnat ett annat, olyckligt, förhållande bakom sig. Varför skulle hon inte, för en gångs skull, vara lite äventyrlig och sätta sig i bilen med honom? Men nu ligger hon alltså här, fastklämd och döende, med den store mannens ena sko i knät. Den lossnade när han sparkade sig fri och övergav henne. Hämtar han hjälp? Nej, han ringer sin advokat och ber om råd: ”Jag har gjort bort mig. Jag såg inte kurvan. Jag hade druckit.” Och kvinnan ligger och dör, plågsamt utdraget. Även om hon inte längre känner någon smärta i sin krossade underkropp finns det smärta så det räcker och blir över i hennes återblickar och utdragna drunknande.
”Black Water” är en kort och mästerligt berättad roman. På 154 luftiga sidor, lär man känna en annan människa på djupet i korta, överlappande tillbakablickar, likt hastiga, döende andetag. Det är sällan man läst en lika klarsynt och insiktsfull skildring av en person som den som Oates serverar. Dessutom är själva formen och språket väldigt bra. Köp den! Läs den!
Ronan Bennett – Havoc in its third year
maj 8th, 2010Jag hade aldrig hört talas om ”Havoc in its third year” eller dess författare innan jag såg boken i bokreans slutskede. Titeln och priset lockade mig och är man en bokslukare av rang så krävs det inte alltid särskilt mycket mer än så för att man ska trycka på köpknappen. Ronan Bennett verkar vara en ganska märklig person som suttit fängslad för sin inblandning i en IRA-relaterat rån och polismord.
”Havoc in its third year” är en historisk roman som utspelar sig i 1630-talets England. Religiösa och sociala konflikter hör till vardagen och det engelska inbördeskriget (1642-1651) är bara några år borta. Rädsla och misstänksamhet styr många människors liv.
I denna miljö verkar huvudpersonen John Brigge som en dåtida rättstekniker med uppdraget att utreda dödsfall och fastställa om något brott har begåtts. Brigge är i hemlighet katolik, något som är mycket farligt i det puritanska, protestantiska England. Dessutom är han distraherad av oro inför hur det ska gå för hans höggravida hustrus nära förestående förlossning. Brigge är i grund och botten en hederlig och rättskaffens man, men har haft en affär med sin hushållerska och slits genom hela boken mellan sitt yrke och omsorg om sin familj.
I den närbelägna staden har en irländsk kvinna blivit arresterad, misstänkt för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Situationen i staden är mycket spänd på grund av missväxt, oro inför framtiden och en pågående konflikt mellan den alltmer puritanska junta som styr och anhängare till den hårdföre adelsman som tidigare styrde staden. Ledare för staden är den dynamiske och allt mer pressade Nathaniel Challoner som är en gammal vän till Brigge.
Brigge är inte särskilt förtjust över stadens nya, hårda linje mot fattiga och främlingar och blir snart övertygad om att allting inte står rätt till och barnamordet är en del av någonting mycket mer komplicerat. Efterhand som han börjar gräva i det som har hänt så börjar snaran dras åt kring honom och hans familj. Deras religion försätter dem i stor fara och de utsätts för hotelser ifrån stadens mäktiga.
Boken är egentligen inte en traditionell deckare och själva mysteriet med det döda spädbarnet blir aldrig löst på ett särskilt tillfredsställande sätt. Handlingen håller inte riktigt hela vägen heller, inte minst på grund av en brist på fokus och för att väldigt mycket tycks hända inom en kort tidsperiod. Bennett verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om han främst ska skriva en historisk roman, en deckare, en psykologisk thriller eller någon slags diskussionsskrift kring religion och inskränkthet. Men samtidigt är det en väldigt spännande och fängslande roman som jag sträckläser.
Det Bennett lyckas med är skildringen av miljön, tidsperioden och det klaustrofobiska klimatet. Graviditeter är farliga, missväxt leder till svält, djup religiositet hör till vardagen. Världen är en farlig och otrygg plats där vad som helst kan hända. Karaktärerna skildras oftast på ett trovärdig sätt, i synnerhet Brigge och hans familj. Boken rymmer även en del övernaturliga inslag utan att det känns påklistrat.
Hade ”Havoc in its third year” handlat mer om kampen mellan Brigge och hans puritanska grannar, konflikten mellan fattiga och rika, adel och bönder och bejakat det mystiska och övernaturliga mer så hade den mycket väl kunnat tillhöra en av mina favoritböcker. Nu når den inte riktigt ända fram.
Vladimir Nakokov – Pnin
maj 4th, 2010”Pnin” är en kort liten bok som består av ett antal episoder ur professor Timofey Pnins liv. Pnin är en exilryss som undervisar i rysk litteratur vid ett litet universitet på landsbygden. Han är en snäll, men klumpig figur som inte riktigt passar in i det Amerika som har blivit hans hem efter revolutionen i Ryssland och några år i Paris.
De olika episoderna utspelar sig i kronologisk ordning och återberättas av en mystisk person som tycks känna Pnin väl, även om det bitvis är osäkert hur pålitlig han faktiskt är. Även om Pnin beskriv lätt nedlåtande så är tonen ändå varm. Vid ett tillfälle då berättaren och Pnin möts är det uppenbart att de båda har helt olika minnen av händelser som de gemensamt upplevt. Pnin tycks dessutom ogilla berättaren och undviker aktivt att träffa honom när de riskerar att mötas i romanens slutskede.
Läsaren får följa Pnins excentriska fumlande genom en värld han inte riktigt behärskar. Det är en humoristisk och underhållande resa och även om huvudpersonen framstår som halvt misslyckad så väcker han ändå sympati och framstår som trovärdig. Hans liv är avundsvärt för andra akademiker, med enstaka kurser, få studenter och mycket tid över för läsning och filosoferande kring triviala ting.
Vi får följa den godmodige hjälten under möten med hans ex-fru, andra exilryssar och diverse kollegor och konkurrenter ifrån universitet. Han funderar, analyserar, missförstår, glömmer tider, ordnar fester, köper en bild, flyttar runt och lånar böcker – alltid på sin charmiga men brutna pninska engelska. Boken slutar lite melankoliskt med att Pnin hotas av uppsägning och flyr fältet för att slippa konfronteras med berättaren som har anställts som ny chef för hans fakultet.
Sammanfattningsvis så är det en välskriven och mycket charmerande boken som jag varmt kan rekommendera och som ger mersmak på Nabokovs författarskap.
Maja Lundgren: Myggor och tigrar
maj 2nd, 2010Maja Lundgrens bok väckte mycket uppmärksamhet ibland kulturvärlden när den kom ut, och det är lätt att förstå. Boken har starka självbiografiska inslag och skildrar ett stort antal kulturpersonligheter på ett väldigt osmickrande sätt. Men finns här något att hämta även för den vanlige läsaren?
Det är inte alldeles lätt att avgöra huruvida det handlar om en ren självbiografi eller en roman som hämtar mycket inspiration ifrån verkligheten, även om jag lutar åt det senare. Verkliga personer och händelser får mycket utrymme och bidrar till en känsla av autenticitet. Samtidigt framstår berättaren själv – vare sig det nu är Maja Lundgren eller hennes alter ego – som både neurotisk, självupptagen och ganska osympatisk. Inte olikt så som huvudpersonen i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” porträtteras.
Boken består av tre olika delar: först en kort skildring av Lundgrens alter egos första besök i Italien och hennes uppväxt, därefter en något längre text om anställningen på Aftonbladets kulturredaktion och slutligen den största delen av boken som handlar om återkomsten till camorrans Neapel.
Det är den del som skildrar Lundgrens tid som skribent på Aftonbladet som väckt mest uppmärksamhet, säkert därför att den handlar om möten, kärleksaffärer och konflikter med olika kändisar inom kulturvärlden. Merparten av dessa personer framställs som sexistiska, självupptagna as. Ofta liknar de mer karikatyrer av egoistiska manliga konstnärer än riktiga människor. Själv har jag svårt att hänga med i alla turer; många av namnen säger mig ingenting och även om deras beteende ofta framstår som pubertalt så blir jag föga engagerad av alla småaktiga konflikter som tycks dominera Sveriges inavlade lilla kulturvärld. Lundgrens ängsliga och överanalyserande berättarjag väcker heller inte några sympatier. Visst blir hon illa behandlad, men samtidigt inleder hon dödsdömda relationer med samma personer som framställs som riktiga svin och långa passager handlar om hur hon ser dolda budskap i Aftonbladets kultursidor – budskap som är riktade endast mot henne och vars mening är allt annat än begriplig.
Sista delen är plågsamt utdragen och skildrar berättarjagets flykt till Neapel och här ersätts kulturmaffian med den riktiga. Märkligt nog framställs de tungt kriminella psykopaterna i Camorran i mer positiv dager än deras kusiner i den svenska kultursvängen. Berättarjaget blir halvt förälskad i flera av dem, trots att det pågår ett krig mellan olika klaner i det kvarter där hon bor. Hon blir närmast besatt av en av ledarna, vars bok om maffialivet och gärna och ofta reflekterar över. I slutet av denna del blir hon våldtagen av en sjaskig smågangster.
Detta är kanske ingen självbiografi, men det är en bok där huvudpersonen tar väldigt mycket plats. Allting filtreras genom henne och mycket handlar om hennes tolkningar, relationer och möten. Bokens största problem är att den är alldeles för omfångsrik, utdragen och ostrukturerad, samtidigt som denna dominerande huvudperson är tämligen tråkig, ja rentav irriterande i sin kletiga osäkerhet. Detta irriterar mig mer än eventuella pungsparkar mot kultureliten.
Kort om: Kerstin Ekman – Herrarna i skogen
mars 30th, 2010”Herrarna i skogen” är en rejäl bok på mer än 500 sidor, full av lärda essäer och kloka betraktelser kring skog, skogsliv och människans agerande gentemot flora och fauna. I sina bästa stunder påminner den om Magris ”Donau”: poetiskt, fängslande. Men 500 sidor är alldeles för mycket och indelningen i sju olika essäer känns delvis godtycklig. Samma ämnen och personer återkommer gång efter annan och samma slutsatser ältas. Hade boken varit hälften så lång, hade den också varit dubbelt så bra.
Ekman skriver bra, engagerat och påläst, men har svårt att ”döda sina älsklingar” och blir tidvis tröttsam genom sina övertydliga upprepningar av samma teman, konflikter och problem.