Name: Svante
Posts by Svante:
Håkan Andersson – Breven
maj 28th, 2010Ibland känner jag hur blurbarna på framsidan snarast avskräcker mig från att läsa boken. Så är fallet med Håkan Anderssons roman Breven (2004). Hör bara: ”Breven skulle mycket väl kunna ställas bredvid Dan Browns Da Vinci-koden” (DN) och ”En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen” (Sydsvenskan). Hu. Det är dock inte alls sant. Breven är långtifrån utan skavanker, men till dem räknas inte ett släktskap med Dan Browns själlösa succéfenomen.
Det är rentav svårt att se varifrån omdömet kommer, annat än från en kort och oinitierad sammanfattning av romanens handling. Titelns brev är några nyupptäckta Cicerobrev med nya uppgifter rörande skalden Lucretius, om vars liv annars så lite är känt. Samtidigt utgör de på något sätt ledtrådar till en skatt (tempelriddarordens, naturligtvis) som ett par olika hemliga sällskap söker efter. Men de sjunker snabbt undan i handlingens vindlingar. Någon rafflande thriller är boken aldrig i närheten av att vara. Den består av ett antal berättelser inuti varandra: ramhandlingen rör en svensk forskare som utreder en försvunnen vän, Jan Eklöv, på Kreta, men långa stycken handlar om Eklövs olika förehavanden samt om vad dennes bekant Ernst Weber företog sig i sin ungdom vid åren kring andra världskriget. Eklövs dagboksanteckningar blandas med utdrag ur Webers skildringar, till den grad att man som läsare får svårt att urskilja vem det är som skriver vad.
Thrillerinslagen blir aldrig levande. Större fokus läggs vid de många kärlekshistorier som flätas in i berättelserna. Mycket återspeglas mellan de olika tidsplanen, förtrycket i det naziockuperade Prag (där Weber i flera år gömmer sig i ett lönnrum i en bokhandel) liknas vid det under den sena kommunisttidens tjeckoslovakiska regim. Personer återkommer mellan berättelserna.
Jag sympatiserar lätt med en distanserad berättarhållning. Trots olyckorna som skildras (en kvinna dör av ett plötsligt hjärtfel, en annan tynar bort av tuberkulos och MS) kommer eländet aldrig nära läsaren. Här är dock största problemet ett så erbarmligt platt språk. Bitvis synes det torrt och behagligt, men det bottnar aldrig, miljöbeskrivningen är som en turistbroschyr och dialogerna stundtals rent skrattretande. Så här, till exempel: ”Weber gav upp ett gapskratt: ‘Jodå, två gånger till och med!’”. Eller: ”Kanske var det den repliken som fick henne att tyst viska: ‘Den här mannen skulle kunna förändra mitt liv.’” (I och för sig fortsätts det stycket av ”Kanske hade hon förläst sig på Austen och Trollope i alla fall”, men ändå.) Det måste nästan vara medvetet. Jag minns också någon recension av en annan Håkan Andersson-roman där miljöbeskrivningens brister påpekades och ansågs utgöra ett medvetet drag. Det blir som en parodi, men det är ju svårt att säga. På något ställe tycker jag mig ana att Ernst Weber skriver bättre än Håkan Andersson, alltså den som författar ramens jagberättelse, vilket ju är intressant.
Länge får språket mig att ifrågasätta varför jag läser romanen. Allt känns så platt och banalt. Men så plötsligt plockar huvudpersonen upp en deckare av Herbert Quain på ett hotellrum. Quain är en fiktiv författare som Borges har skrivit en fiktiv essä om. Senare dyker även Jaromir Hladik upp, som är huvudperson i en annan Borgesnovell; på ett tredje ställe omtalas inledningen av ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den sortens metalitterära blinkningar upphör inte att fascinera mig, även om jag medger att det kan vara en smula konstruerat. Även The New Colossus, en roman av Benjamin Sacs, huvudpersonen i Paul Austers Leviathan, förekommer på ett ställe. Andersson har bättre litterär smak än litterär talang, tycks det mig.
Så det finns avgjort intressanta drag här. Ernst Weber har ett falskt pass i namnet Erich Schrödinger, och det ger mig associationer till kvantmekanikens stora namn, Max Weber och Erwin Schrödinger. Det är bara synd att berättelsen är så banal, i innehåll om inte i utformning, att intresset inte riktigt hålls uppe hela vägen (boken är sex hundra sidor lång i pocketutgåvan), för det är möjligt att texten döljer fler hemligheter att upptäcka.
Carina Rydberg – Den högsta kasten
maj 17th, 2010Carina Rydbergs roman Den högsta kasten (1997) visar tydligt hur det inte behöver vara en fördel för en berättelse att vara baserad på verkligheten. Nu sägs det ingenstans på titelsida eller omslag att detta är något annat än en roman, men Den högsta kasten är ökänd för att handla om verkliga personer, i det verkliga kroglivet i Stockholm under nittiotalets mitt, och ett antal av dem har också fått behålla sina riktiga namn (Abbe Bonnier, Klas Östergren, och förstås Carina Rydberg själv). Handlingen beskriver hur berättaren ramlar in i ett par destruktiva relationer, först i Indien och sedan i Stockholm.
Och det stora problemet är just verklighetsbakgrunden. Rydberg är en skicklig berättare, språket är levande och starkt och står på egna ben, fullt av en sorts konstruktioner med en kort inledning som följs av en lång utvikning, typ så här: ”Hon heter Jill och så snart jag får höra hennes namn, vet jag att det är samma flicka Rolf pratat om, att hon var den han kunde tänka sig att träffa.” (Nej, det är inget bra exempel, men det kanske duger. Jag hittar inte vad jag egentligen var ute efter. Snyggare är kanske följande, men det är inte ett exempel på just det: ”Jag älskade doften av rök, av annalkande katastrof, jag visste att jag skulle överleva den. Jag anlade bränder i min mors askkopp och i mitt huvud växte de små tändstickslågorna till ett eldhav i Technicolor; en dag kommer eldhavet at bli mitt, en dag kommer värmdecentralen att explodera och när den gör det, är jag fri.”)
Kompositionen är däremot tam, vag, osnygg. Det saknas ett slut och framför allt saknas det alla former av dramatisk stegring. Som roman håller det inte. Verkligheten är inte alltid som fiktion, men ska man fiktionalisera den får man göra det på ett snyggt sätt och se verkligheten genom fiktionens lins, se mönster och ordna händelserna efter berättelsens lagar. Allt annat ger ett platt intryck, intressant endast för de som är direkt berörda. Jämför med valfri dagboksblogg (eller ännu hellre: jämför valfri dagboksblogg med en dagboksroman, säg Doktor Glas): det blir ytterst sällan något som liknar litteratur.
Den högsta kasten saknar inte alls litterära kvalitéer, men som roman i helhet är den misslyckad. Det är synd, eftersom stoffet så alldeles tydligt skulle ha räckt till en sådan, och författaren lika tydligt är skicklig nog.
Enrique Vila-Matas – Exemplariska självmord
maj 14th, 2010I min recension av Enrique Vila-Matas Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen uttryckte jag en besvikelse över bristen på känslomässigt djup. Hans senare bok Exemplariska självmord är i det avseendet definitivt ett steg i rätt riktning. Det är ett slags novellsamling, tio korta berättelser med självmordet som gemensamt tema: de inblandade överväger självmordets möjlighet, planerar det, genomför det i något fall, medan det i andra bara är en gemensam bakgrund. Mycket påminner om de mer realistiska av Julio Cortázars noveller. Här finns ingen riktig fantastik (bortsett från en enstaka vålnad, möjligen illusorisk), bara en krypande känsla av tillvarons inneboende osäkerhet och surrealism.
Och jag medger att jag är lättcharmad av det språkbruk som jag nästan – men utan tillräckliga belägg – vill kalla typiskt spanskspråkigt, de vindlande meningarnas drömlika rytm. Hör bara:
Men jag ska inte hoppa, käre Horacio. Jag ska låta mig uppfyllas av hela denna längtan att få tillbaka barndomen, hela denna nostalgi efter ett förflutet som jag, efter hand som jag närmnar [sic] mig utsiktsplatsen vid Santa Luzía, upptäcker är på väg att försonas med det närvarande, till den grad att jag får ett intryck av att inte gå tillbaka i tiden utan nästan att utplåna den. Jag ska sätta mig att vänta. Det finns säkert en stol även för mig i denna stad, och i den ska man kunna se mig varje eftermiddag i solnedgången, tigande, praktiserande saudade, med blicken fäst vid horisonten, i väntan på döden som redan avtecknar sig i mina ögon och som jag tyst och allvarlig ska invänta all den tid som krävs, sittande vänd mot denna Lissabons oändliga blånad, i vetskap om att en svår väntans lätta vemod passar döden väl.
Så: även om inte mycket av handlingen har fastnat hos mig, även om texten fortfarande har viss karaktär av bagatell, är det en utsökt bagatell, en ytterst läsvärd liten samling historier.
Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem
april 4th, 2010Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.
Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.
Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)
Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.
(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)
Enrique Vila-Matas – Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen
april 1st, 2010Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen är en kort bok i ett mycket märkvärdigt format; jag har lämnat ifrån mig den nu så jag kan inte mäta den exakt, men den är säkert tre gånger så hög som den är bred. Den behandlar ett kortlivat men mycket hemligt sällskap i tjugotalets Europa, med ett antal framstående kulturpersonligheter som medlemmar, däribland Céline, Aleister Crowley och Marcel Duchamp, och med målet att bejaka det uppseendeväckande och mycket bärbara. Ett otal bisarra och lösryckta scener följer: självmordsepidemier, resor till Afrika för att en plats där har ett namn som påminner om sällskapets (Port Actif – portatif betyder bärbar på franska), att varje medlem har en mörk dubbelgångare och en golem, hemliga fester, en längre tid i en stationär undervattensbåt utanför Lyon, och så vidare. Det är inte olikt en mer surrealistisk och mindre briljant Jorge Luis Borges – men ändå mycket bra. Hela tiden ytligt, ett tomt spel med verkliga personer i absurda situationer, en kavalkad av groteskerier och spektakel, men ingenting man direkt berörs av; det ger alltså inte den djupgående känslomässiga påverkan som gör vissa böcker så bra, inte heller känslan av språklig perfektion som skänker omedelbar estetisk lycka, utan en lättare, mer rent intellektuell njutning inför mängden av upptåg och fantasterier.
Men om personerna hade varit levande, om intrigerna hade hängt ihop och festerna haft en smula svärta, då hade det här kunnat vara en verkligt stor roman, det lilla formatet till trots.
Bodil Malmsten – Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
mars 20th, 2010Bodil Malmsten har en mycket särpräglad stil. Det är oftast en tillgång för en författare. Problemet är förstås att stilen kanske inte passar lika bra till alla genrer och alla teman. Malmstens stil är ytterst fragmentarisk, med talrika radbrytningar, rader som ofta bara består av en enstaka kort mening, ofullständiga satser, upprepningar. Den passar bra för bloggiga tänkeböcker, men ibland kan den kännas lite begränsande, lite lättviktigt; man saknar substans, tyngd, volym. Stilen är också bra på att förmedla en lite krypande obehagskänsla, som att verkligheten inte riktigt är att lita på. Det är rätt tydligt i Priset på vatten i Finistère.
Men i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är stilen helt perfekt. Skildringen av en medelålders skådespelare på dekis, Maurice Lind, vars alkoholism och ständiga kvinnoaffärer har förstört hans liv gång på gång, blir totalt apokalyptisk. Som läsare hamnar man mitt i Maurices dimmiga sinne. Här ser man vad stilen egentligen är lämpad för.
Det är en klassisk tragedi som spelas upp. Slutet är kanske inte helt i min smak, jag har inte bestämt mig för det än, men alla sätt Maurices liv går i kras är sorgligt att läsa om: hans fru har gift om sig, trött på all hans otrohet, hans dotter har inte talat med honom på flera år, han karriär tar slut om han kommer bakfull till ännu en repetition, när han äntligen träffar någon han tycks ha verkliga känslor för slarvar han bort henne gång på gång. Det är fint på flera sätt.
Ingenting lever dock upp till titeln. ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” tycker jag är en av de vackraste boktitlarna någonsin, över huvud taget, och jag var alldeles övertygad om att boken inte skulle kunna vara lika bra. Det var den förstås inte heller, men det säger inte så mycket. Göran Hägg har skrivit (i Nya författarskolan) att vissa böcker har titlar han är så imponerad av att han aldrig vill läsa böckerna (exemplen är ”Din ömhet är hunger” och ”Det finns en krog på vägen till varje revolution” om någon undrar). Jag vill inte gå så långt; jag kan uppskatta titeln i sig, även om boken inte är lika bra och inte heller har särskilt mycket med titeln att göra.
Bengt Ohlsson – Gregorius
februari 1st, 2010Gregorius är Bengt Ohlsons Augustvinnande roman från 2004, en vidarediktning (eller snarare parallelldiktning) av Hjalmar Söderbergs mästerliga Doktor Glas (1912). I Gregorius följer handlingen den pastor Gregorius som beskrivs som så vedervärdig i Doktor Glas och som doktorn till sist tar livet av. Det är pastorn själv som för ordet, och i bokens början funderar han på att börja föra dagbok; detta verkar dock inte genomföras, och texten är pastorns berättelse på mer fri form. Det visar sig att pastorn är en betydligt mer mångordig berättare än doktorn. Gregorius är bra mycket mer än dubbelt så lång som Doktor Glas, men en stor del av texten avhandlar sådant som har mer perifert samband med originalberättelsen. Stilen är också intressant. Stundtals påminner den mycket om Söderbergs i Doktor Glas. Det skulle kunna innebära att pastorns röst är för lik doktorns, men så är inte fallet, ty Glas har ingen alldeles egenartad stil utan det är Söderbergs som skiner igenom. Alltså måste det vara Ohlsson som medvetet eller omedvetet låtit sig färgas av Söderbergs prosa, och sämre förebilder kan man ju ha. (Jag vill inflika att jag inte har läst något annat av Ohlsson och är därför oförmögen att avgöra om Gregorius kanske är karaktäristisk för hans stil.) Det kan även ha att göra med försöket att fånga sekelskiftets röstläge, något som känns framgångsrikt.
Gregorius är en mycket bra roman, men ändå på sitt sätt ett misslyckande. Personskildringen är utsökt, pastorn blir levande och går från att vara vedervärdig och obehaglig (om man har Doktor Glas i färskt minne) till att bli ömkansvärd och nästan god. Men de bästa bitarna är skildringen av hur pastorn växer fram som en hel människa under vistelsen i Porla, något som inte alls behandlas i Söderbergs roman. Så fort romanernas vägar korsas, det som känns intressantast för en van Söderbergläsare, är det som om Ohlsson drar sig undan, skyndsamt sammanfattar dialogen för att snart får vara ensam med pastorn igen. Pastorns hustru Helga blir också oväntat nog en mycket perifer gestalt som man aldrig kommer inpå livet.
Om Gregorius vill vara Doktor Glas ur pastorns perspektiv fungerar den inte riktigt. Och om den inte vill vara det, varför då alls dra in kopplingen till Söderbergs roman? Romanernas handlingar korsas av ren pliktskyldighet, och det är inte särdeles lyckat. Gregorius hade mycket väl kunnat vara en starkare berättelse på egen hand.
Mark Z Danielewski – House of Leaves
januari 15th, 2010Inte många böcker är alldeles unika, men Mark Z Danielewskis roman House of Leaves är det definitivt. Inte innehållsmässigt – handlingen kretsar kring ett hus som visar sig vara större på insidan än utsidan, och efterhand öppnar sig mot ofantliga kolmörka hallar som aldrig tycks ta slut, dit olika expeditioner sänds in – men i presentationen. Som i modernistisk lyrik finns det avsnitt där texten återspeglar innehållet: när en person kryper i en allt trängre gång blir textytan allt mindre, för att till sist vara en kvadrat på några centimeter i sidans mitt; i ett labyrintiskt avsnitt finns fotnoter som hänvisar till andra fotnoter, till helt andra sidor, till noter som inte finns, in i sig själva, och så vidare; men experimentviljan stannar inte där. Fotnoterna består av minst två separata system, det ena av utgivaren, det andra av någon som först hittade texten hos en död man och vars hela störda livshistoria avhandlas i ofta sidolånga noter satta med ett fastbreddsteckensnitt. Plötsligt tas marginalerna upp av listor på arkitektoniska termer i tio sidor, eller olika gatunamn, spegelvända, i en insprängd ruta mitt på varje sida. Bitvis har texten karaktär av vetenskaplig kommentar till vad som skildras. Ett antal appendix innehåller brev och foton. Vidare är boken tryckt i fyrfärg, i alla fall vissa utgåvor: ordet ”house” är alltid satt i blått, och allting som har med labyrinten eller Minotauros att göra är satt i rött och genomstruket.
Tyvärr är det inte lika bra som det är vansinnigt. En unik läsupplevelse, javisst, och ett intressant experiment, men berättelsen (eller berättelserna, med tanke på att stora delar handlar om hur huvudtexten hittas och ges ut) är en smula banal och slentrianmässig.
Vladimir Nabokov – Ada or Ardor
december 13th, 2009Ada or Ardor (1969) är Vladimir Nabokovs längsta roman, ett slags släktkrönika som tar sin början i artonhundratalets slut och spänner över första hälften av nittonhundratalet, hela tiden fokuserad på den olyckliga (eller inte olyckliga, beroende på hur man ser det – inget är enkelt hos Nabokov) kärlekshistorian mellan Ada och Veen. De tror sig vara kusiner (eller drygt så; deras mödrar systrar, deras fäder kusiner) men visar sig vara syskon, uppvuxna på var sitt håll; de möts första gången när Ada är tolv och Veen fjorton och blir snart oerhört förälskade i varandra. De är aristokratiska och våldsamt förmögna, de lever lyxliv på lantstället Ardis Hall och på många andra platser, men det är sällan de får varandra någon längre tid; de gifter sig på varsitt håll och återser varandra endast med långa mellanrum, och kan inte undgå att märka hur den älskade har åldrats sedan sist.
Deras värld är inte vår. Precis som i Pale Fire skildras här en sorts alternativ verklighet, en jord kallad Demonia eller Antiterra där Ryssland koloniserade Amerika och det brittiska imperiet styr större delen av Europa. Intressant är att vår värld, Terra, tycks vara något slags hallucination eller legend; det finns de som tror att man reser till Terra när man dör, så vi lever på något sätt i dödsriket till en fiktiv värld.
Den tekniska och i viss mån politiska utvecklingen ligger femtio år före vår, så till exempel är redan i romanens inledning i slutet av artonhundratalet privatbilism allmänt förekommande. Emellertid är elektricitet allmänt förbjuden på grund av någon aldrig förklarad händelse i det förflutna, och i stället för telefon finns något vattenbaserat system. Allt detta bara antyds. Ada or Ardor är inte science fiction, de politiska och vetenskapliga förändringarna står inte i centrum, de behandlas som fullkomligt självklara inslag i vardagen, och varför Nabokov valt att förlägga sin berättelse till en annan värld är inte uppenbart.
Som vanligt när det gäller Nabokov är texten fylld av minutiösa beskrivningar och ordlekar som ibland gränsar till det fåniga, med halsbrytande allitterationer och nybildningar. Här finns även en opålitlig berättare, men med mindre betydelse än i Pale Fire eller Lolita: texten är skriven som Veens memoarer i tredje person, kommenterade av både Veen och Ada på sextiotalet, men kommentarerna förekommer rätt sparsamt och fyller sällan någon vital funktion.
Och som varje text av Nabokov är Ada or Ardor ett språkligt konstverk, gripande, briljant i detaljerna, men helheten är en smula oengagerande, den bitvis tunga tragedin till trots. Upp till Lolitas höjder når den aldrig.
Antonio Tabucchi – Påstår Pereira
november 26th, 2009Efter att ha läst hans roman Påstår Pereira (1994) är lätt att förstå varför Antonio Tabucchi nämns som en möjlig framtida Nobelpristagare. Inte för att boken är ett mästerverk; åtminstone berör den inte mig så mycket, och jag betvivlar att jag kommer att minnas den om ett par år. Men den besitter en språklig perfektion som tillsammans med ämnesvalet – förtrycket i diktaturens Portugal under mellankrigstiden – känns som karaktäristisk för verk som belönas med Nobelpriset.
Titelns Pereira är kulturskribent på en mindre tidning i Lissabon. Egentligen är han rätt nöjd med att hålla en låg profil, men mer eller mindre på måfå börjar han hjälpa en ung man med revolutionära sympatier; denne anställs på tidningen trots att han aldrig levererar något användbart, och han råkar alltmer illa ut. En känsla av paranoia och hotande undergång präglar romanen.
Titeln antyder ett intressant grepp, och undertiteln är »ett vittnesmål«: Pereira håller nämligen hela tiden på och påstår saker. Nästan varje kapitel inleds med att Pereira påstår något, detsamma gäller kapitlens slut, och ofta även på flera ställen däremellan. Så här kan det låta:
[…] en himmel som var den blåaste man kunde tänka sig, påstår Pereira, så klar att den nästan gjorde ont i ögonen, då började han tänka på döden. Varför då? Det kan Pereira omöjligt säga.
Det var den tjugofemte juli nittonhundratrettioåtta, och Lissabon glittrade i den blå atlantbrisen, påstår Pereira. [här slutar första kapitlet, och det andra tar vid:] Pereira påstår att det blev ett omslag i väderleken den eftermiddagen.
Det är egenartat, fascinerande, och skapar hela tiden en osäkerhet i texten. Det blir tydligt att man inte vet vad som är sant. Inte heller får man reda på vem det är Pereira intervjuas av, vem det är han sitter och påstår saker för. Jag tycker om det greppet. Jag tycker om språket också, jag tror att det får mig att tänka på Roberto Bolaño; då är det synd att berättelsen i sig inte är vidare fängslande. Men på det hela taget är det en angenäm läsupplevelse.