Labyrinter

En man överlever attacken mot World Trade Center och tar sig mödosamt hem till den hustru som han nyligen separerat ifrån. Plötsligt står han bara där, täckt av damm och andra människors blod. Hustrun vill gärna tro att det betyder något, att hans beslut att komma hemma innebär en andra chans för deras förhållande. Mannen flyttar tillbaka och de försöker få någon slags rätsida på vad som har hänt och hur de har förändrats, men kommer egentligen inte fram till något.

Parallellt med parets grubblerier får vi följa hur kaparna förbereder sig inför attacken, hustruns mors hastiga åldrande, en grupp alzheimerspatienter som hustrun handleder och mannens minnen av pokerpartier med sina – i flera fall avlidna – kamrater. Dessutom stöter paret ibland på en märklig gatukonstnär som kallas för ”Falling Man” slänger sig ut ifrån höga höjder i någon slags imitation av de som i desperation hoppade ifrån de brinnande tvillingtornen.

Mannen inleder en romans med en annan överlevande, vars väska han av misstag har fått med sig och parets son leker mystiska lekar med sina vänner, lekar inspirerade av deras bild av terroristattacken.

Plötsligt har det gått två år och mannen flyger runt i landet som professionell pokerspelare. Medan hustrun tycks ha bearbetat vad som inträffat och kommit över det, har han aldrig blivit sitt gamla jag igen. Läsaren anar att de kanske är på väg att glida isär än en gång.

DeLillo skriver lättläst och skickligt, men misslyckas totalt med att göra sina huvudpersoner intressant, fängslande eller relevanta. Deras känsloliv är ytligt och plastigt och romanen står mest och stampar. Det plötsliga tidshoppet motiveras inte på något sätt och de få gånger då det blir genuint intressant är lätträknande. Jag har svårt att sympatisera med eller identifiera mig med huvudpersonerna och deras övre medelklassliv i New York och deras diskussioner och själsliv berör mig inte det minsta.

• Dina bokhyllor är sedan länge överfulla och böckerna står i staplar, ligger i lådor och är undangömda varhelst det finns plats.
• I dina fickor finns massor av små papperslappar, fullklottrade med titlar och författare som du har ramlat över på boklådor, hos vänner eller sett på tv.
• Din plånbok innehåller mer kvitton ifrån antikvariat och boklådor än pengar. Du ser till att planera in en rundtur förbi alla affärer som säljer böcker varje gång som du ska handla något annat.
• Din önskelista på Adlibris och Bokus är så omfattande att det krävs en livstid och ett mindre lands BNP för att du ska ha tid och råd att beta av alla böcker.
• Det första du gör när du besöker dina vänners hem är att gå till deras bokhylla och se vilka böcker som de nyligen har köpt in och vilka titlar som de har  men som du saknar.

Allt detta stämmer väldigt bra in på undertecknad. Finns det något kännetecken som saknas?

Gregorius är Bengt Ohlsons Augustvinnande roman från 2004, en vidarediktning (eller snarare parallelldiktning) av Hjalmar Söderbergs mästerliga Doktor Glas (1912). I Gregorius följer handlingen den pastor Gregorius som beskrivs som så vedervärdig i Doktor Glas och som doktorn till sist tar livet av. Det är pastorn själv som för ordet, och i bokens början funderar han på att börja föra dagbok; detta verkar dock inte genomföras, och texten är pastorns berättelse på mer fri form. Det visar sig att pastorn är en betydligt mer mångordig berättare än doktorn. Gregorius är bra mycket mer än dubbelt så lång som Doktor Glas, men en stor del av texten avhandlar sådant som har mer perifert samband med originalberättelsen. Stilen är också intressant. Stundtals påminner den mycket om Söderbergs i Doktor Glas. Det skulle kunna innebära att pastorns röst är för lik doktorns, men så är inte fallet, ty Glas har ingen alldeles egenartad stil utan det är Söderbergs som skiner igenom. Alltså måste det vara Ohlsson som medvetet eller omedvetet låtit sig färgas av Söderbergs prosa, och sämre förebilder kan man ju ha. (Jag vill inflika att jag inte har läst något annat av Ohlsson och är därför oförmögen att avgöra om Gregorius kanske är karaktäristisk för hans stil.) Det kan även ha att göra med försöket att fånga sekelskiftets röstläge, något som känns framgångsrikt.

Gregorius är en mycket bra roman, men ändå på sitt sätt ett misslyckande. Personskildringen är utsökt, pastorn blir levande och går från att vara vedervärdig och obehaglig (om man har Doktor Glas i färskt minne) till att bli ömkansvärd och nästan god. Men de bästa bitarna är skildringen av hur pastorn växer fram som en hel människa under vistelsen i Porla, något som inte alls behandlas i Söderbergs roman. Så fort romanernas vägar korsas, det som känns intressantast för en van Söderbergläsare, är det som om Ohlsson drar sig undan, skyndsamt sammanfattar dialogen för att snart får vara ensam med pastorn igen. Pastorns hustru Helga blir också oväntat nog en mycket perifer gestalt som man aldrig kommer inpå livet.

Om Gregorius vill vara Doktor Glas ur pastorns perspektiv fungerar den inte riktigt. Och om den inte vill vara det, varför då alls dra in kopplingen till Söderbergs roman? Romanernas handlingar korsas av ren pliktskyldighet, och det är inte särdeles lyckat. Gregorius hade mycket väl kunnat vara en starkare berättelse på egen hand.

Ann Heberlein skriver personligt, engagerat och intensivt om sin egen kamp mot manodepressiviteten. När boken skrivs, befinner hon sig i slutet av en manisk period med depressionen hängande som en mörk regnsky vid horisonten. Samtidigt som hon filosoferar kring att ta sitt eget liv, blickar hon tillbaka och minns hur det hela började och alla de tidigare gånger då hon mått riktigt illa. Trots en hel livstid med sjukdomen som följeslagare, trots våldtäkt och motgångar, vägrar hon vara ett offer. Det finns en underton av vrede i boken, en ilska riktad mot vården, omgivningen och alla de som inte orkat med att följa henne på vägen.

En bok som handlar om en svår sjukdom och skrivs av en person på randen till upplösning blir förstås väldigt personlig. Hennes familj och omgivning reduceras till bipersoner, även om hon pliktskyldigt försäkrar att hon älskar dem alla – i synnerhet barnen. Tanken på familjen har också räddat henne vid flera tidigare tillfällen. Ändå tycker jag att hennes familj blir alldeles för utelämnad. Läsaren får veta oviktiga saker om Heberleins pressade ekonomi (till exempel hur stora huslån hon har, hur mycket hon måste tjäna varje månad för att gå runt, hur mycket hon spenderade på en julfest och så vidare) och hon oroar sig mycket över att en journalist som hon varit otrogen med inte hör av sig. Särskilt maken framställs som en lite halvtafflig typ som alltid finns där och vars kärlek och stöd tas för givna, men nog inte betyder särskilt mycket i slutändan.

Heberlein säger i en intervju (DN) att hon skrev boken främst i terapeutiskt syfte, utan någon tanke på publikation. Hon har även sagt att boken aldrig hade blivit tryckt om inte hennes familj läst och godkänt den (SVD). Jag tycker dock att boken hade varit bättre om Heberlein hade nöjt sig med att utelämna sig själv och låtit familjen vara.

”Autobiography of Red” är en omtolkning av den grekiska myten om det bevingade monstret Geryon – mordet på honom är ett av de tolv stordåd som Herakles genomför – men det är också ett vackert porträtt av en ung mans uppväxt, sexuella uppvaknande och första kärlek.

Trots att Geryon är en bevingad, röd demon så är han framförallt en vanlig ung man. Han växer upp med en frånvarande fader, en svag och orolig moder och en översittare till bror som förgriper sig på honom. Med kameralinsens hjälp söker han sig bort tills han en dag träffar den unge Herakles och blir förälskad.

Förhållandet med Herakles för honom bort ifrån hemmet och gör honom till en mer självständig person – även om Herakles visar sig vara en rätt självisk person som snart gör slut med Geryon.

Detta är en underbar liten bok. Inte ett ord känns onödigt eller bortkastat och språket flyter på bra. Legendgestalterna Geryon och Herakles blir människor av kött och blod och deras relation känns trovärdig utan att för den sakens skull bli tråkig.

Häromdagen besökte jag en av de lokala boklådorna och kom då i kontakt med ett flertal böcker som av olika skäl utmärkte sig negativt.

Vad sägs om en bok med titeln ”Ninja – The Fight”?

Eller en författare som hänvisar till sin tidigare bok ”Alla borde hångla mer”?

Bäst var nog den baksidestext som stoltserade med att boken hade tillkommit ”på uppmaning av en häst” (den handlade om en katt).

Det är sällan som jag stöter på böcker som är lika uppenbart ointressant för mig, men det är inte ovanligt att böcker inom en viss genre har väldigt snarlika baksidestexter, titlar och framsidor. En baksidestext som består av en rad klyschor eller säger mer om en stereotypisk genre än den särskilda boken är också avtändande. Har ni andra råkat ut för någon riktigt usel titel, författarpresentation eller baksidestext?

Inte många böcker är alldeles unika, men Mark Z Danielewskis roman House of Leaves är det definitivt. Inte innehållsmässigt – handlingen kretsar kring ett hus som visar sig vara större på insidan än utsidan, och efterhand öppnar sig mot ofantliga kolmörka hallar som aldrig tycks ta slut, dit olika expeditioner sänds in – men i presentationen. Som i modernistisk lyrik finns det avsnitt där texten återspeglar innehållet: när en person kryper i en allt trängre gång blir textytan allt mindre, för att till sist vara en kvadrat på några centimeter i sidans mitt; i ett labyrintiskt avsnitt finns fotnoter som hänvisar till andra fotnoter, till helt andra sidor, till noter som inte finns, in i sig själva, och så vidare; men experimentviljan stannar inte där. Fotnoterna består av minst två separata system, det ena av utgivaren, det andra av någon som först hittade texten hos en död man och vars hela störda livshistoria avhandlas i ofta sidolånga noter satta med ett fastbreddsteckensnitt. Plötsligt tas marginalerna upp av listor på arkitektoniska termer i tio sidor, eller olika gatunamn, spegelvända, i en insprängd ruta mitt på varje sida. Bitvis har texten karaktär av vetenskaplig kommentar till vad som skildras. Ett antal appendix innehåller brev och foton. Vidare är boken tryckt i fyrfärg, i alla fall vissa utgåvor: ordet ”house” är alltid satt i blått, och allting som har med labyrinten eller Minotauros att göra är satt i rött och genomstruket.

Tyvärr är det inte lika bra som det är vansinnigt. En unik läsupplevelse, javisst, och ett intressant experiment, men berättelsen (eller berättelserna, med tanke på att stora delar handlar om hur huvudtexten hittas och ges ut) är en smula banal och slentrianmässig.

Världen har förstörts av ett omfattande kärnvapenkrig och endast spridda spillror återstår av mänskligheten. Den katolska kyrkan har dock överlevt och södra USA:s öken har några munkar etablerat ett kloster i väntan på att deras skyddshelgon, St Leibowitz, ska kanoniseras. Deras orden ägnar sig åt att bevara kunskaper ifrån den nu fallna civilisation som orsakade apokalypsen. Ett ganska otacksamt uppdrag i en värld av analfabeter som betraktar det förflutna med vrede och avsky. Ordens grundare led också martyrdöden när han åkte fast för boksmuggling. En ung munk hittar lämningar ifrån St Leibowitz själv och påskyndar därmed kanoniseringen.

I bokens nästa del har flera hundra år passerat och orden är nu en accepterad del av ett nytt och delvis återuppbyggt samhälle. Rivaliserande statsstater kämpar med varandra och slätternas klankrigare om makten. Leibowitz-brödernas kunskaper blir ett viktigt redskap i denna kamp. En framstående, sekulär vetenskapsman skickas ifrån en av stadsstaterna till ordens isolerade högkvarter för att ta del av deras insamlade kunskaper. Han representerar den arrogans och det bristande ansvarstagande som en gång låg till grund för det första kärnvapenkriget.

I bokens tredje och sista del har ytterligare tid passerat och världen har nu blivit återuppbyggd till en nivå som gott och väl motsvarar dagens. Kärnvapen har än en gång utvecklats, med hjälp av gammal kunskap och trots att man vet att världen redan tidigare har upplevt fasorna med ett kärnvapenkrig står det nu åter för dörren. In i det sista hoppas munkarna på klostret på ett mirakel. Samtidigt har vatikanen i hemlighet förberett ett rymdskepp som ska föra utvalda munkar och den insamlade kunskapen till en avlägsen koloni. Man anar en cykel av förstörelse och återuppbyggnad som än en gång påbörjas.

Det är en insiktsfull och mycket välskriven roman. Trots författarens cynism och det ganska beklämmande teman om mänskligheten som aldrig tycks lära av sina misstag, är det en mycket tankeväckande och bitvis riktigt humoristisk berättelse. Miller är väl insatt i den katolska kyrkan och upplägget känns både trovärdigt och engagerande.

Det unga tu möts i 1700-talets Lissabon när Blimundas mamma ska deporteras till Angola, dömd för häxeri. Baltasar är en soldat som mist handen och Blimunda har förmågan att skåda in i människors inre på fastande mage. De blir omedelbart förälskade i varandra och mötet blir begynnelsen till den kärlekshistoria som dominerar hela boken.

”Baltasar och Blimunda” handlar dock om mer än bara parets förhållande – även om det är detta som håller samman en ganska splittrad historia. Det handlar också om Portugals historia, ett magnifikt klosterbygge och en magisk flygmaskin. Varje enskild bihistoria är intressant nog för en egen bok eller novell och hade förtjänat ett bättre öde än att buntas samman med en massa annat.

Saramago har en väldigt speciell stil. Han skriver ofta mycket fängslande och vackert, men har en hel del egenheter; meningarna kan ibland vara extremt långa, han har en förkärlek för listor och uppräkningar (över helgon, personnamn, munkordnar och så vidare) och skriver dialoger på ett väldigt annorlunda sätt (i ett enda sammanhängande textsjok, där varje ny replik markeras med ett komma och stor bokstav).

”Baltasar och Blimunda” kunde ha varit en vacker kärleksroman, en historisk skildring av Portugal, ett porträtt av maktens män, en äventyrsberättelse eller en skildring av ett monumentalt projekt. Nu försöker den vara allt detta på samma gång och lyckas bara delvis.

I ”Edelcrantz förbindelser” får läsaren följa Abraham Niclas Clewbergs – adlad Edelcrantz – liv och karriär i det sena 1700-talet och tidiga 1800-talets Sverige. Edelcrantz börjar som poet, men övergår med tiden alltmer till att vara byråkrat, vetenskapsman och entreprenör. Han rör sig i kretsen kring Gustaf III och umgås med några av dåtidens mest färgstarka och spännande personligheter. Själv är han en torr, försiktig och ambitiös person, som nästan aldrig släpper på sin självkontroll.

Boken är uppdelad i två delar: först får man följa den unge Clewbergs väg ifrån det provinsiella Åbo till huvudstaden Stockholm och hans första, trevande kliv på karriärstegen. I den andra delen möter vi en mogen, cynisk och förbittrad Edelcrantz som inte är riktigt nöjd med tillvaron, trots att han har överlevt flera maktskiften och numera är en etablerad person.

Perssons prosa tycks inspirerade av 1700-talet och är späckade med franska låneord och arkaiska uttryck. Romanen flyter på bra och är underhållande samtidigt som den ger ett autentiskt intryck. I den andra delen, tar författaren ut svängarna ännu mer; bland annat finns här ett kapitel som enbart består av en serie replikskiften mellan olika personer som besöker den maskeradbal där Gustaf III blir skjuten. Språket tror jag att alla läsare kan ha behållning av, men för att känna igen fler personer än kungarna och Bellman så krävs det att man är ganska påläst när det gäller svensk 1700- och 1800-talshistoria.

Valet av den tråkige Edelcrantz som huvudperson är kanske ett medvetet försök att sätta bipersonerna, tidsepoken och språket i fokus, men nog hade det gått att hitta någon mer underhållande figur i den gustavianska myllan? Malte Persson framstår hursomhelst som en mycket duktig författare och jag hoppas få ta del av flera av hans böcker i framtiden.