”Ty så berättas det, att han låg där längst fram i helikopterns bubbla av glas, döende, och berättade med en strålande glädje och nästan lyrisk eufori om alla öar som passerade där nere långt under dem i det glittrande havet. Det var slut och han visste det. Jag vill tro att han var nöjd.”
– Fredrik Sjöberg, Flugfällan (2004)
”Naturligtvis finns det döda ställen i själen
zoner som vi utrymde så tidigt
att vi inte vet att de någonsin funnits.
Hur var de, vad skulle ha vuxit där?
Den kan börja bakom nästa skogsbryn.
och vi kommer inte dit.
Bara när vi någon gång
på väg genom det labyrintiska landskapet
känner en särskild sorts grå tomhet
(ingenting annat inte vrede inte sorg)
leder ett stycke väg igenom de trakter,
där vi sen länge är döda.”
– Lars Gustafsson, ”Zoner”, ur Stenkista (1994)
”Märkta för livet
av den kärlek vi känner
eller inte kände
Men vi är kommunister
Vi tror, en dag ska ordet
det stora brännande ordet
försvinna mellan lövdagrarna
skingras lösas upp
i allt det osägbara det satts
att härska över.”
– Göran Greider, ”Strån, IV” ur Sjundenovemberdikter (1987)
”I detta av ekonomiskt sammanbrott, socialt kaos och förmodligen på lång sikt också av sovjetisk ockupation hotade land upplever jag just nu en stillsam, esteticerande glädje, som jag inte har känt sedan femtiotalet. Kanske det slags paradoxala glädje som alltid sammanhänger med avsked och slutligt uppgivande av förhoppningar.”
– Lars Gustafsson, Frihet och fruktan (1985)
(ett skrivfel rättat)
”Mitt ämne är inget nytt ämne. Det är lika gammalt som det är omfattande. Jag har fått vänja mig vid insikten att det inte går att säga någonting helt nytt i dessa frågor. Den frihet man har är friheten att använda andra ord. Det är när allt kommer omkring en fullt tillräcklig frihet.”
Johan Asplund, Tid, rum, individ och kollektiv (1983)
Jag tänker väcka liv i Labyrinter med det blygsamma syftet att (högst oregelbundet) lägga upp citat ur sådant jag läser. Vad (om något) som gör citaten intressanta (bra, dåliga, roliga, tråkiga, fåniga, etc) lämnar jag som en övning till läsaren.
(Kanske blir det någon annan litteraturbetraktelse också, men det är inget jag kan garantera.)
Hmm. Jag trodde att jag hade åtminstone ett färdigskrivet inlägg från i somras som jag bara hade glömt att lägga upp, men det visade sig att det bara var en halvklar skiss som jag inte vet vad jag ska göra med. Inte ens Nobelpriset fick mig att skriva något här (främst för att jag ändå bara hade spekulerat i desamma som förra året, i stort sett, och att jag inte har mycket att säga om Vargas Llosa). Är det då slutet? Jag tror inte det. För närvarande har jag för mycket annat som jag hellre skriver på, men det kommer säkerligen dagar när jag vill skriva litteraturkritik igen. Detsamma tror jag i varierande grad gäller mina medskribenter också. Så: på återseende.
Jag fattar inte John Ajvide Lindqvist. En medelålders man som skriver om tonårsbekymmer i övernaturligt uppskruvad tappning. Hur jävla pissig barndom hade han som måste älta den i bok efter bok? Okej, vi fattar, det är jobbigt att vara tonåring. Det är fortfarande inget skäl att gå bananas och anställa massaker under Allsång på Skansen.
En annan sak jag inte fattar med Lindqvist är hur han gör det. Trots romanens ganska sega tempo och inte särskilt intressanta intrig (ful emotonårs-wish-fulfillment, snore) så håller han mig fängslad från första sidan till det sista. Det är något slags jävla brainhack. Han stimulerar belöningscentrum i hjärnan just precis så mycket, att man ska sitta och kräva mer. Inte fan är det språket, miljöskildringarna, personteckningarna eller dialogerna som talar till mig. Snarare använder sig Lindqvist, medvetet eller ej, av förhållandevis platta och stereotypa figurer på alla dessa områden. Det är sättet han manipulerar dessa, manipulerar läsarens förväntningar och reaktioner, som gör hans böcker så fängslande. Men denna fängslande egenskap är förrädisk, för den ger ingenting tillbaka: den bara berövar en timmar som man aldrig kan återfå.
Bokens största behållning är skildringen av flickan Theres, det märkliga barnet som hittas i skogen och vars första ljud är en ren sinuston. Tyvärr utforskar inte Lindqvist denna varelse särskilt ingående — hon blir mest ett medium för den andra huvudpersonens karaktärs”utveckling”. Man får inte veta något om henne, och hon framstår mot slutet av boken mest som en abstrakt narrativ mekanism. Det gör att boken lämnar en med en känsla av förödmjukelse, som om Lindqvist knullat ens hjärna och sen inte ens haft artigheten att låta en komma.
Den infödde New York-bon och journalisten Berendt skaffar sig en sommarbostad i Savannah, Georgia – Söderns gästfriaste stad. Savannah är en ganska liten stad med amerikanska mått mätt – blott 150 000 invånare – men hyser ett stort antal excentriska personligheter som Berendt snart kommer i kontakt med. Vi har Luther Driggins, en misslyckad och deprimerad insektsbekämpare med alkoholproblem som regelbundet hotar med att förgifta stadens vattenförråd och döda alla invånare. Vi har Chablis, en färgstark, svart Dragqueen som inte tar skit från någon. Eller vad sägs om Joe Odom, advokat, turistguide, checkförfalskare och levnadskonstnär – som flyttar runt från hus till hus, ständigt ett steg före sina fordringsägare. Dessutom tillkommer ett omfattande galleri med mer eller mindre märkliga bipersoner; vampiga överklasskvinnor, skvallertackor, ägare till osynliga och högst verkliga hundar och voodoo-kunniga trollkvinnor.
På många sätt tycks tiden mer eller mindre stått stilla och Savannah tycks medvetet vilja stanna i det förflutna och slippa undan den moderna tidens stress och jäkt. Mellan raderna anar man också en ojämlik och starkt segregerad stad, svarta och judar behandlas påtagligt nedlåtande. Förhållanden över ras- och könsgränser är otänkbara och skandallösa. Fina flickor är hemmafruar med gott om tid att serva och underhålla sina makar, ordna middagsbjudningar och skvallra.
Bokens huvudperson är antikhandlaren Jim Williams, något av en uppkomling förvisso, men ändå en respekterad och högt aktad medlem av den högre societeten. Williams bor i det praktfulla Mercer House – ett av Savannahs ståtligaste hus – och hans fester är legendariska ibland stadens bättre folk. Helt oväntat blir Williams indragen i en komplicerad mord- och sexhärva kopplad till sin unge assistent Danny Hansford.
Hansford är alltiallo åt Williams och hjälper honom att renovera gamla antikviteter. Hansford är också en missbrukade småskurk, med ett långt brottsregister och ett sexliv som inkluderar väldigt många Savannahbor. En dag blir polisen kallad till Mercer House och finner Hansford mördad på Williams kontor. I normala fall åtalas inte fint folk för brott i Savannah, men en ambitiös nyvald åklagare och Williams ärkefiende ser till att en rättegång kommer till stånd. I rättssalen avslöjas det att Williams och Hansford hade ett sexuellt förhållande och varit osams vid flera tillfällen tidigare. De juridiska turerna är dock komplicerade och det kommer dröja många år och fyra rättegångar innan Williams äntligen frikänns – om det är tack vare hans dyra advokater eller häxkonster är dock oklart.
Det är en fascinerande och fängslande bok, med många underbara scener och karaktärer – inte minst den frispråkige transvestiten Chablis besök på en debutantbal för fina, färgade flickor. Mitt främsta problem med berättelsen är att den inte klassas som roman utan som en faktagrundad, journalistisk skildring av verkliga händelser – i stil med Truman Capotes ”In Cold Blood”. Visserligen handlar det om verkliga händelser och personer och romanens Berendt spelar ingen framträdande roll, men boken är skriven som en roman och författaren erkänner själv att han tar sig friheter och beskriver scener och händelser som han knappast kan ha upplevt på egen hand. Jag har mycket svårt att acceptera att författare gör anspråk på att skriva någon slags journalistiskt sann skildring och samtidigt väljer romanen som form. Antingen väljer man att skriva en roman – som givetvis kan vara baserad på verkliga händelser och personer, men ändå tydligt är en tolkning, något som är sett genom författarens lins – eller så skriver man en icke-fiktiv bok med verifierbara fakta som grund och utan en styrande huvudperson.
Jag tror egentligen inte att Berendt ljuger – även om det är omöjligt att veta – man man kan inte både ha kakan och äta den. Romanen är ett utmärkt sätt att dramatisera, lägga till rätta, väcka känslor, förenkla, skapa samband och engagera, men dessa effekter uppnås med hjälp av manipulationer och stilistiska redskap som jag tycker att man bör undvika i en faktatext. Jag läser ”Midnight in the Garden of Good and Evil” som en roman – och en underhållande sådan dessutom.
Ísbjörg sitter i en fängelsecell och berättar om de olyckliga omständigheter som gjort att hon till sist har hamnat där – åhörare är läsaren och advokaten Petur. I slutet av berättelsen anar man ett fruktansvärt brott, men framförallt är det en tragisk uppväxtskildring i ett hem dominerat av en psykiskt sjuk och kontrollerande fader och med en svag och undergiven moder som enda stöd. Romanen är indelad i tolv kapitel och varje del motsvarar en timmes berättande. Känslan av tidsnöd och en obönhörlig rörelse mot en tragisk slutpunkt är påtaglig.
Texten är för det mesta skriven i förstaperson, men växlar till tredjeperson när olika traumatiska händelser som våldtäkter och moderns självmordsförsök skildras. Ísbjörg är inget typiskt offer, utan ser sig själv som en stark och självständig person som har genomskådat världen som omger henne. Det är därför i linje med hennes kontrollbehov att emotionellt försöka distansera sig ifrån de mest plågsamma delarna av sitt liv.
Språket är överlag korthugget, fokuserat och naket – bitvis känns det också alldeles för sönderhackat. Korta meningar staplas på varandra till långa textsjok som stör rytmen i berättelsen.
Historien i sig är också ganska konventionell och förutsägbar, även om formatet ibland lurar läsaren att det ska utvecklas annorlunda. Det är kvinnlig socialmisär modell 1a: dysfunktionell familj, utanförskap, sexuella övergrepp, prostitution, en torsk med kontrollbehov, graviditet och slutligen mord. Den ständigt närvarande klockan tickar till slut ner mot något av ett antiklimax: det slutar som man kunde tro med att Ísbjörg mördar den man som blivit besatt av henne och varför det är så angeläget för henne att berätta allt detta på tolv timmar och vad som händer därefter förblir oklart.