Labyrinter

Jag tycker om att rekommendera och diskutera böcker och köper gärna bra böcker som gåvor till andra i min omgivning. Man skulle därför kunna tro att jag även skulle vara villig att låna ut böcker till andra, i synnerhet när det finns charmiga bibliotekskit.

Problemet är att jag är väldigt mån om mina böckers skick och välmående, även om det handlar om sådana som jag aldrig kommer att läsa eller egentligen ogillar. Jag avskyr hundöron, pennstreck, brutna ryggar, trasiga bokomslag och kaffefläckar – egentligen alla tecken på aktiv läsning och mänsklig kontakt. Därför kan jag endast tänka mig att låna ut mina älsklingar till pålitliga personer som är lika måna om dem som jag.

”Skrattet och glömskans bok” består av sju olika bitar som hålls samman av ett gemensamt tema i form av olika litterära gestaltningar av hur vi kan påverkas av skrattet och glömskan i alla dess många former. Det är svårt att med säkerhet säga när berättelserna utspelar sig, men boken är skriven 1978 och den dåvarande kommunistiska diktaturen i Tjeckoslovakien spelar en prominent roll. Huvudpersonerna har antingen flytt landet eller lever under diktaturens kvävande förtryck.

Som läsaren anar man konturerna av en röd tråd, men ”Skrattet och glömskans bok” har ändå formen av en spretig och splittrad novellsamling. En berättelse handlar om en utstött intellektuell som försöker dölja komprometterande papper, en annan om en kvinna i landsflykt som vill återfå sin döde makes kärleksbrev, en tredje om skolflickor på kurs i Italien, en fjärde om en grupp författares rumlande, en femte om en märklig ö, befolkad av barn, dit den landsflyktiga kvinnan oväntat anländer. Berättelserna är ofta splittrade även i sig själva och avbryts ibland av författarens egna utvikningar och filosofiska tankar.

Jag får intryck av att det är en bok laddad med djupa tankar och funderingar, men de är begravda i ointressanta historier om tråkiga människors liv. Dessutom misslyckas författaren med att väcka några känslor eller någon sympati för sina huvudpersoner eller skildra den regim som han uppenbarligen avskyr på ett sätt som berör. Bäst blir det när Kundera talar direkt till läsaren, utan någon osannolikt historia som filter.

En gammal nyhet förvisso, men Jane Austens romaner har kommit ut i nya versioner med zombier och havsmonster som bipersoner. Detta får mig osökt att tänka på klassiska svenska romaner som skulle kunna göras om till något mer skräck- och monsterbetonat.

Vad sägs till exempel om:

”Blodröda rummet” av August Strindberg

”Dr Glas mot Dr Frankenstein” av Hjalmar Söderberg

”Lid i natt!” av Vilhelm Moberg

Från ”Meteorer” av Horace Engdahl:

Litteraturens väsen är heraklitiskt. Man läser aldrig samma bok två gånger.

Huvudpersonen i ”Pompeji” är staden med samma namn och Lundgren beskriver olika aspekter av romersk mytologi och historia genom det nät av berättelser som hon väver kring sin stad. Det hela utspelar sig strax innan Vesuvius famösa utbrott år 79 e.vt och i vissa delar av boken är även vulkanen delaktig som en tänkande (om än ganska korkad och impulsiv) och talande varelse. Andra berättelser handlar om ett sällskap av mimare, stulna gudastatyetter och en ädling som har problem med sitt solur.

Det är alldeles uppenbart att Lundgren har läst in sig på Pompejis historia och är väl insatt när det gäller de arkeologiska fynd som har gjort i och kring staden. De personer som skymtar förbi i romanen är baserade på information ifrån klotter, arkiv och utgrävningar. Förvånansvärt mycket verkar vara känt om Pompejis forna invånare; inte bara deras namn, utan i många fall även yrke, status, rykte och sexuella preferenser.

Romanen består av en serie korta kapitel och någon egentlig handling finns inte. Folk och fä lever sina liv i skuggan av Vesuvius, helt ovetande om sin stundande undergång. De grälar, älskar, super och horar. Lundgren målar upp en levande stad och ett levande imperium, moget, lustfyllt och med en fallenhet för burlesk underlivshumor. Det känns autentiskt och levande.

Lundgren har ett personligt och inbjudande språk, som läsaren upplever man ofta att man är delaktig i ett samtal med författaren. ”Pompeji” är tryfferat med slang, svordomar och en ständigt närvarande författarröst. Tilltalet funkar för det mesta, men blir tidvis barnsligt och pubertalt. Lite tillgjort och oönskat, särskilt med tanke på att det i övrigt är ett mycket kompetent och fängslande romanbygge.

Året är 1949 och John Grady Coles morfar har precis avlidit. Cole är 16 år gammal och har tillbringat hela sitt liv på morfaderns ranch i södra Texas. Nu kommer hans hem att säljas för att finansiera hans frånvarande moders skådespelardrömmar.

Cole idealiserar och försöker leva upp till forna tiders mansideal. Han vill inget hellre än att driva ranchen vidare, föda upp boskap och fortsätta leva som han inbillar sig att folk alltid har gjort i trakten. Det moderna samhällets krav är inget för honom, utan han håller fast vid ett utopiskt förflutet då hederliga och stolta män levde i enlighet med universella och lättbegripliga moralregler – en slags amerikansk västernversion av det medeltida riddaridealet. Coles egen far är ett tydligt exempel på någon som misslyckats med att anpassa sig till de nya tiderna. Han är en avdankad och nedsupen krigsveteran som livnär sig på kortspelande och inte verkar äga något annat än den stolthet och hederskänsla som han fört vidare till sonen.

Cole och hans vän Lacey Rawlins bestämmer sig för att korsa gränsen till Mexiko. De föreställer sig att det stora landet i söder är en plats där tiden har stått stilla och där det fortfarande finns utrymme och möjligheter för män som dem. På vägen dit plockar de upp en ung pojke som heter Jimmy Blevins och har rymt hemifrån med en mycket vacker häst.

Trion får gradvis upp ögonen för hur mycket mer komplicerad verkligheten är under sin färd genom Mexiko. Först är det några boskapsfösare som erbjuder sig att köpa Blevins, därefter blir den vackra hästen stulen i samband med ett oväder. Befrielseförsöket leder till att gruppen åter splittras när Blevins rider sin häst ut i nattmörkret, med ett uppbåd hack i häl.

Rawlins och Cole får så småningom arbete på en stor ranch, där särskilt Cole utmärker sig på grund av sin stora skicklighet med hästar. Han lär känna ranchägaren och får ett stort ansvar för några av hans hästar. Cole kommer även i kontakt med ranchägarens dotter: Alejandra. De två inleder, i hemlighet,  ett förhållande.

En dag kommer mexikanska poliser och arresterar både Cole och Rawlins. Det visar sig att deras arbetsgivare känt till att de var efterlysta för häststöld, men skyddat dem tills han fått veta att Cole hade en affär med hans dotter. I arresten möter de en misshandlad Blevins som blivit tillfångatagen efter att ha försökt återta en stulen revolver och under flykten skjutit en polis.

Gruppen ska föras till ett mexikanskt fängelse, men på vägen dit stannar de till ute i ödemarken. Den korrupte poliskapten som ansvarar för dem har ingått ett avtal med brodern till den polis som Blevins har skjutit och den unge amerikanen förs ut på en åker och avrättas.

Rawlins och Cole förs till ett otrevligt mexikanskt fängelse där det snart står klart att deras liv inte är mycket värda. Rawlins blir tidigt knivskuren och Cole tvingas döda en annan fånge i självförsvar för att inte gå samma öde till mötes. De återförenas på sjukstugan och släpps sedan ur fängelset eftersom Alejandra övertalat sin far att hjälpa dem.

Rawlins återvänder till Texas, men Cole kan inte släppa Alejandra eller tanken på att hämnas Blevins. Han lyckas stämma träff med Alejandra en sista gång och då visar det sig att hon lyckades övertala sin far att hjälpa dem ur fängelset genom att hon lovade att aldrig träffa Cole igen. Trots att de båda älskar varandra är Alejandra allt för lojal mot sin far för att bryta löftet. Besviken ger sig Cole efter den korrupte poliskaptenen och de hästar som han, Blevins och Rawlins tvingades lämna kvar.

Efter en kort eldstrid får han med sig hästarna och tar kaptenen som gisslan. Han förmår dock inte att döda kaptenen, utan lämnar honom i händerna på en av sina forna fångar och återvänder till Texas.

Språket är korthugget och precist och fångar Coles personlighet. Ingenting sägs i onödan och språket blir poetiskt i sin karghet. Väldigt svåra och djupa känslor inryms i ett fåtal meningar. Cole är en person som handlar snarare än pratar.

På många sätt påminner John Grady Cole om den åldrade sheriffen Ed Tom Bell i ”No Country for old men”. Båda ser nostalgiskt tillbaka på en enklare tid, då män var män och heder och lag rådde. En tid där de skulle ha passat in mycket bättre än i den kaotiska värld som de faktiskt lever i. Men också en tid som antagligen aldrig har existerat utanför deras egna drömmar. Verklighetens Mexiko visar sig vara en mycket otrevligare och farligare plats än vad Cole någonsin kan föreställa sig. De ideal han håller så högt, försätter honom också i svåra och problematiska situationer. Det är som McCarthy vill säga till läsaren att minnet av den amerikanska västern bygger på en myt. Att det var en betydligt blodigare och konfliktfylld värld än vad folk i efterhand trodde. Det är en världsbild som jag kan förstå och sympatisera med.

En man överlever attacken mot World Trade Center och tar sig mödosamt hem till den hustru som han nyligen separerat ifrån. Plötsligt står han bara där, täckt av damm och andra människors blod. Hustrun vill gärna tro att det betyder något, att hans beslut att komma hemma innebär en andra chans för deras förhållande. Mannen flyttar tillbaka och de försöker få någon slags rätsida på vad som har hänt och hur de har förändrats, men kommer egentligen inte fram till något.

Parallellt med parets grubblerier får vi följa hur kaparna förbereder sig inför attacken, hustruns mors hastiga åldrande, en grupp alzheimerspatienter som hustrun handleder och mannens minnen av pokerpartier med sina – i flera fall avlidna – kamrater. Dessutom stöter paret ibland på en märklig gatukonstnär som kallas för ”Falling Man” slänger sig ut ifrån höga höjder i någon slags imitation av de som i desperation hoppade ifrån de brinnande tvillingtornen.

Mannen inleder en romans med en annan överlevande, vars väska han av misstag har fått med sig och parets son leker mystiska lekar med sina vänner, lekar inspirerade av deras bild av terroristattacken.

Plötsligt har det gått två år och mannen flyger runt i landet som professionell pokerspelare. Medan hustrun tycks ha bearbetat vad som inträffat och kommit över det, har han aldrig blivit sitt gamla jag igen. Läsaren anar att de kanske är på väg att glida isär än en gång.

DeLillo skriver lättläst och skickligt, men misslyckas totalt med att göra sina huvudpersoner intressant, fängslande eller relevanta. Deras känsloliv är ytligt och plastigt och romanen står mest och stampar. Det plötsliga tidshoppet motiveras inte på något sätt och de få gånger då det blir genuint intressant är lätträknande. Jag har svårt att sympatisera med eller identifiera mig med huvudpersonerna och deras övre medelklassliv i New York och deras diskussioner och själsliv berör mig inte det minsta.

• Dina bokhyllor är sedan länge överfulla och böckerna står i staplar, ligger i lådor och är undangömda varhelst det finns plats.
• I dina fickor finns massor av små papperslappar, fullklottrade med titlar och författare som du har ramlat över på boklådor, hos vänner eller sett på tv.
• Din plånbok innehåller mer kvitton ifrån antikvariat och boklådor än pengar. Du ser till att planera in en rundtur förbi alla affärer som säljer böcker varje gång som du ska handla något annat.
• Din önskelista på Adlibris och Bokus är så omfattande att det krävs en livstid och ett mindre lands BNP för att du ska ha tid och råd att beta av alla böcker.
• Det första du gör när du besöker dina vänners hem är att gå till deras bokhylla och se vilka böcker som de nyligen har köpt in och vilka titlar som de har  men som du saknar.

Allt detta stämmer väldigt bra in på undertecknad. Finns det något kännetecken som saknas?

Gregorius är Bengt Ohlsons Augustvinnande roman från 2004, en vidarediktning (eller snarare parallelldiktning) av Hjalmar Söderbergs mästerliga Doktor Glas (1912). I Gregorius följer handlingen den pastor Gregorius som beskrivs som så vedervärdig i Doktor Glas och som doktorn till sist tar livet av. Det är pastorn själv som för ordet, och i bokens början funderar han på att börja föra dagbok; detta verkar dock inte genomföras, och texten är pastorns berättelse på mer fri form. Det visar sig att pastorn är en betydligt mer mångordig berättare än doktorn. Gregorius är bra mycket mer än dubbelt så lång som Doktor Glas, men en stor del av texten avhandlar sådant som har mer perifert samband med originalberättelsen. Stilen är också intressant. Stundtals påminner den mycket om Söderbergs i Doktor Glas. Det skulle kunna innebära att pastorns röst är för lik doktorns, men så är inte fallet, ty Glas har ingen alldeles egenartad stil utan det är Söderbergs som skiner igenom. Alltså måste det vara Ohlsson som medvetet eller omedvetet låtit sig färgas av Söderbergs prosa, och sämre förebilder kan man ju ha. (Jag vill inflika att jag inte har läst något annat av Ohlsson och är därför oförmögen att avgöra om Gregorius kanske är karaktäristisk för hans stil.) Det kan även ha att göra med försöket att fånga sekelskiftets röstläge, något som känns framgångsrikt.

Gregorius är en mycket bra roman, men ändå på sitt sätt ett misslyckande. Personskildringen är utsökt, pastorn blir levande och går från att vara vedervärdig och obehaglig (om man har Doktor Glas i färskt minne) till att bli ömkansvärd och nästan god. Men de bästa bitarna är skildringen av hur pastorn växer fram som en hel människa under vistelsen i Porla, något som inte alls behandlas i Söderbergs roman. Så fort romanernas vägar korsas, det som känns intressantast för en van Söderbergläsare, är det som om Ohlsson drar sig undan, skyndsamt sammanfattar dialogen för att snart får vara ensam med pastorn igen. Pastorns hustru Helga blir också oväntat nog en mycket perifer gestalt som man aldrig kommer inpå livet.

Om Gregorius vill vara Doktor Glas ur pastorns perspektiv fungerar den inte riktigt. Och om den inte vill vara det, varför då alls dra in kopplingen till Söderbergs roman? Romanernas handlingar korsas av ren pliktskyldighet, och det är inte särdeles lyckat. Gregorius hade mycket väl kunnat vara en starkare berättelse på egen hand.

Ann Heberlein skriver personligt, engagerat och intensivt om sin egen kamp mot manodepressiviteten. När boken skrivs, befinner hon sig i slutet av en manisk period med depressionen hängande som en mörk regnsky vid horisonten. Samtidigt som hon filosoferar kring att ta sitt eget liv, blickar hon tillbaka och minns hur det hela började och alla de tidigare gånger då hon mått riktigt illa. Trots en hel livstid med sjukdomen som följeslagare, trots våldtäkt och motgångar, vägrar hon vara ett offer. Det finns en underton av vrede i boken, en ilska riktad mot vården, omgivningen och alla de som inte orkat med att följa henne på vägen.

En bok som handlar om en svår sjukdom och skrivs av en person på randen till upplösning blir förstås väldigt personlig. Hennes familj och omgivning reduceras till bipersoner, även om hon pliktskyldigt försäkrar att hon älskar dem alla – i synnerhet barnen. Tanken på familjen har också räddat henne vid flera tidigare tillfällen. Ändå tycker jag att hennes familj blir alldeles för utelämnad. Läsaren får veta oviktiga saker om Heberleins pressade ekonomi (till exempel hur stora huslån hon har, hur mycket hon måste tjäna varje månad för att gå runt, hur mycket hon spenderade på en julfest och så vidare) och hon oroar sig mycket över att en journalist som hon varit otrogen med inte hör av sig. Särskilt maken framställs som en lite halvtafflig typ som alltid finns där och vars kärlek och stöd tas för givna, men nog inte betyder särskilt mycket i slutändan.

Heberlein säger i en intervju (DN) att hon skrev boken främst i terapeutiskt syfte, utan någon tanke på publikation. Hon har även sagt att boken aldrig hade blivit tryckt om inte hennes familj läst och godkänt den (SVD). Jag tycker dock att boken hade varit bättre om Heberlein hade nöjt sig med att utelämna sig själv och låtit familjen vara.