Att tycka synd om Jan Myrdal

Jag avskyr Jan Myrdal. Inte privat, förstås; jag har aldrig träffat Myrdal och han kan säkert vara en trevlig person. Men många av hans åsikter finner jag rent vedervärdiga, med hans stöd för fatwan mot Salman Rushdie som någon sorts bottennotering.

Efter att ha läst hans självbiografiska bok Barndom (1982) är min bild av Myrdal emellertid en annan. Åtminstone får hans uppenbara galenskaper en typ av förklaring: om man vill skapa en individ med potential för att söka sig till mycket störda verklighetsuppfattningar som vuxen är det nog en bra idé att störa personen som barn också. Vad den unge Myrdal får utstå är ofattbart. Först behöver jag dock nämna något om bokens struktur.

Det är en samling personliga hågkomster, barnets enkla språk blandat med femtiofemåringens kommentarer; mycket är återgivet som skulle vara omöjligt att minnas, men det är också något Myrdal själv påpekar. Länge antyds en något störd relation till föräldrarna, Alva och Gunnar Myrdal, åtminstone en avsevärd kyla och distans. Men det visar sig vara värre än så. Jan växte till stora delar upp hos farmor och farfar, och när farfar dör ser Gunnar till att Jan inte ärver någonting, genom att ge bort sin lott. En tidig kommentar, kanske förvånansvärd, men den visar vad som är på gång. I nästa avsnitt:

”Ingen hade vetat att jag skulle födas. Alva hade inte berättat att hon skulle ha barn förrän de fick höra att jag var född tjugo minuter över fyra på eftermiddagen den nittonde juli 1927; en tisdag. Jag vägde 3200 gram och var 495 millimeter lång. Jag tvivlade på att det var Alva som var mor. Numera är jag väl närmast böjd för att tro att hon också verkligen var det. Men jag är inte övertygad.” (s. 69)

Alva leder kurser i barnpsykologi när Jan är sex år, men kan inte prata med honom utan utsätter honom för ”tester” och sitter själv och antecknar bakom hans rygg. I en biografi om henne nämns Jans födelse inte alls. Senare reser Gunnar och Alva på semester om somrarna, utan att någonsin ta med barnen. Gunnar gillar att reta Jan för att han är tjock inför besökande bekanta. Den slutgiltiga hämnden blir när ingen i familjen kommer på festen när Gunnar får nobelpriset.

Hur mycket av detta som är sant och hur mycket som bara är Jans version vet förstås inte jag, och det är jag heller inte vidare intresserad av. Klart är i alla fall att den barndom Jan Myrdal uppger sig ha haft lär kunna få vem som helst att bli ytterligt störd som vuxen, utan att lägga några vidare freudianska perspektiv på saken. Och jag tycker uppriktigt synd om det barn han en gång var.

För övrigt finns ännu (minst) en poäng med boken. Vid ett tillfälle ramlar Jan i vattnet när han jumpar på isflak. Han tar sig upp, på egen hand, men hela tiden därefter funderar han på om han ändå inte dog där, om inte hela resten av livet är det korta ögonblick precis innan döden inträder då tiden stelnar och livet kan gå vidare, som en fiktion. Han vet aldrig därefter om han verkligen finns. ”Man dör på ett enda ögonblick därnere i vattnet under isen men detta sista ögonblick blir utdraget och segt och tiden stelnar.” (s. 122) Som i en Borgesnovell. I denna insikt finner Myrdal ”en stor och trygg frihet”. Jag kan nästan vara avundsjuk på den.

Om eufori

”Ty så berättas det, att han låg där längst fram i helikopterns bubbla av glas, döende, och berättade med en strålande glädje och nästan lyrisk eufori om alla öar som passerade där nere långt under dem i det glittrande havet. Det var slut och han visste det. Jag vill tro att han var nöjd.”

– Fredrik Sjöberg, Flugfällan (2004)

Om döda zoner

”Naturligtvis finns det döda ställen i själen
zoner som vi utrymde så tidigt

att vi inte vet att de någonsin funnits.
Hur var de, vad skulle ha vuxit där?

Den kan börja bakom nästa skogsbryn.
och vi kommer inte dit.

Bara när vi någon gång
på väg genom det labyrintiska landskapet

känner en särskild sorts grå tomhet
(ingenting annat inte vrede inte sorg)

leder ett stycke väg igenom de trakter,
där vi sen länge är döda.”

– Lars Gustafsson, ”Zoner”, ur Stenkista (1994)

Om utopier

”Märkta för livet
av den kärlek vi känner

eller inte kände
Men vi är kommunister

Vi tror, en dag ska ordet
det stora brännande ordet

försvinna mellan lövdagrarna
skingras lösas upp

i allt det osägbara det satts
att härska över.”

– Göran Greider, ”Strån, IV” ur Sjundenovemberdikter (1987)

En smula uppmuntran (favorit i repris)

”I detta av ekonomiskt sammanbrott, socialt kaos och förmodligen på lång sikt också av sovjetisk ockupation hotade land upplever jag just nu en stillsam, esteticerande glädje, som jag inte har känt sedan femtiotalet. Kanske det slags paradoxala glädje som alltid sammanhänger med avsked och slutligt uppgivande av förhoppningar.”

– Lars Gustafsson, Frihet och fruktan (1985)

(ett skrivfel rättat)

Om konsten att säga något nytt

”Mitt ämne är inget nytt ämne. Det är lika gammalt som det är omfattande. Jag har fått vänja mig vid insikten att det inte går att säga någonting helt nytt i dessa frågor. Den frihet man har är friheten att använda andra ord. Det är när allt kommer omkring en fullt tillräcklig frihet.”

Johan Asplund, Tid, rum, individ och kollektiv (1983)

En sorts nystart, anspråkslös

Jag tänker väcka liv i Labyrinter med det blygsamma syftet att (högst oregelbundet) lägga upp citat ur sådant jag läser. Vad (om något) som gör citaten intressanta (bra, dåliga, roliga, tråkiga, fåniga, etc) lämnar jag som en övning till läsaren.

(Kanske blir det någon annan litteraturbetraktelse också, men det är inget jag kan garantera.)

Dött? Nja.

Hmm. Jag trodde att jag hade åtminstone ett färdigskrivet inlägg från i somras som jag bara hade glömt att lägga upp, men det visade sig att det bara var en halvklar skiss som jag inte vet vad jag ska göra med. Inte ens Nobelpriset fick mig att skriva något här (främst för att jag ändå bara hade spekulerat i desamma som förra året, i stort sett, och att jag inte har mycket att säga om Vargas Llosa). Är det då slutet? Jag tror inte det. För närvarande har jag för mycket annat som jag hellre skriver på, men det kommer säkerligen dagar när jag vill skriva litteraturkritik igen. Detsamma tror jag i varierande grad gäller mina medskribenter också. Så: på återseende.

John Ajvide Lindqvist — Lilla Stjärna

Jag fattar inte John Ajvide Lindqvist. En medelålders man som skriver om tonårsbekymmer i övernaturligt uppskruvad tappning. Hur jävla pissig barndom hade han som måste älta den i bok efter bok? Okej, vi fattar, det är jobbigt att vara tonåring. Det är fortfarande inget skäl att gå bananas och anställa massaker under Allsång på Skansen.

En annan sak jag inte fattar med Lindqvist är hur han gör det. Trots romanens ganska sega tempo och inte särskilt intressanta intrig (ful emotonårs-wish-fulfillment, snore) så håller han mig fängslad från första sidan till det sista. Det är något slags jävla brainhack. Han stimulerar belöningscentrum i hjärnan just precis så mycket, att man ska sitta och kräva mer. Inte fan är det språket, miljöskildringarna, personteckningarna eller dialogerna som talar till mig. Snarare använder sig Lindqvist, medvetet eller ej, av förhållandevis platta och stereotypa figurer på alla dessa områden. Det är sättet han manipulerar dessa, manipulerar läsarens förväntningar och reaktioner, som gör hans böcker så fängslande. Men denna fängslande egenskap är förrädisk, för den ger ingenting tillbaka: den bara berövar en timmar som man aldrig kan återfå.

Bokens största behållning är skildringen av flickan Theres, det märkliga barnet som hittas i skogen och vars första ljud är en ren sinuston. Tyvärr utforskar inte Lindqvist denna varelse särskilt ingående — hon blir mest ett medium för den andra huvudpersonens karaktärs”utveckling”. Man får inte veta något om henne, och hon framstår mot slutet av boken mest som en abstrakt narrativ mekanism. Det gör att boken lämnar en med en känsla av förödmjukelse, som om Lindqvist knullat ens hjärna och sen inte ens haft artigheten att låta en komma.

John Berendt – Midnight in the Garden of Good and Evil

Den infödde New York-bon och journalisten Berendt skaffar sig en sommarbostad i Savannah, Georgia – Söderns gästfriaste stad. Savannah är en ganska liten stad med amerikanska mått mätt – blott 150 000 invånare – men hyser ett stort antal excentriska personligheter som Berendt snart kommer i kontakt med. Vi har Luther Driggins, en misslyckad och deprimerad insektsbekämpare med alkoholproblem som regelbundet hotar med att förgifta stadens vattenförråd och döda alla invånare. Vi har Chablis, en färgstark, svart Dragqueen som inte tar skit från någon. Eller vad sägs om Joe Odom, advokat, turistguide, checkförfalskare och levnadskonstnär – som flyttar runt från hus till hus, ständigt ett steg före sina fordringsägare.  Dessutom tillkommer ett omfattande galleri med mer eller mindre märkliga bipersoner; vampiga överklasskvinnor, skvallertackor, ägare till osynliga och högst verkliga hundar och voodoo-kunniga trollkvinnor.

På många sätt tycks tiden mer eller mindre stått stilla och Savannah tycks medvetet vilja stanna i det förflutna och slippa undan den moderna tidens stress och jäkt. Mellan raderna anar man också en ojämlik och starkt segregerad stad, svarta och judar behandlas påtagligt nedlåtande. Förhållanden över ras- och könsgränser är otänkbara och skandallösa. Fina flickor är hemmafruar med gott om tid att serva och underhålla sina makar, ordna middagsbjudningar och skvallra.

Bokens huvudperson är antikhandlaren Jim Williams, något av en uppkomling förvisso, men ändå en respekterad och högt aktad medlem av den högre societeten. Williams bor i det praktfulla Mercer House – ett av Savannahs ståtligaste hus – och hans fester är legendariska ibland stadens bättre folk. Helt oväntat blir Williams indragen i en komplicerad mord- och sexhärva kopplad till sin unge assistent Danny Hansford.

Hansford är alltiallo åt Williams och hjälper honom att renovera gamla antikviteter. Hansford är också en missbrukade småskurk, med ett långt brottsregister och ett sexliv som inkluderar väldigt många Savannahbor. En dag blir polisen kallad till Mercer House och finner Hansford mördad på Williams kontor. I normala fall åtalas inte fint folk för brott i Savannah, men en ambitiös nyvald åklagare och Williams ärkefiende ser till att en rättegång kommer till stånd. I rättssalen avslöjas det att Williams och Hansford hade ett sexuellt förhållande och varit osams vid flera tillfällen tidigare.  De juridiska turerna är dock komplicerade och det kommer dröja många år och fyra rättegångar innan Williams äntligen frikänns – om det är tack vare hans dyra advokater eller häxkonster är dock oklart.

Det är en fascinerande och fängslande bok, med många underbara scener och karaktärer – inte minst den frispråkige transvestiten Chablis besök på en debutantbal för fina, färgade flickor. Mitt främsta problem med berättelsen är att den inte klassas som roman utan som en faktagrundad, journalistisk skildring av verkliga händelser – i stil med Truman Capotes ”In Cold Blood”. Visserligen handlar det om verkliga händelser och personer och romanens Berendt spelar ingen framträdande roll, men boken är skriven som en roman och författaren erkänner själv att han tar sig friheter och beskriver scener och händelser som han knappast kan ha upplevt på egen hand. Jag har mycket svårt att acceptera att författare gör anspråk på att skriva någon slags journalistiskt sann skildring och samtidigt väljer romanen som form. Antingen väljer man att skriva en roman – som givetvis kan vara baserad på verkliga händelser och personer, men ändå tydligt är en tolkning, något som är sett genom författarens lins – eller så skriver man en icke-fiktiv bok med verifierbara fakta som grund och utan en styrande huvudperson.

Jag tror egentligen inte att Berendt ljuger – även om det är omöjligt att veta – man man kan inte både ha kakan och äta den. Romanen är ett utmärkt sätt att dramatisera, lägga till rätta, väcka känslor, förenkla, skapa samband och engagera, men dessa effekter uppnås med hjälp av manipulationer och stilistiska redskap som jag tycker att man bör undvika i en faktatext. Jag läser ”Midnight in the Garden of Good and Evil” som en roman – och en underhållande sådan dessutom.